PERSONLIGHETSFILOSOFI nack, Lehrbuch d. Dogmengeschichte 3 (Tübingen 1897, s. 156 ff.); G. Ljunggren, Det kristna syndmedvetandet intill Luther (Uppsala 1924, s. 180 ff.); R. Bring, Diskussionen om förhållandet mellan den fria viljan och nåden (i Kristendomstolkningar, Sthm 1950, s. 227 ff.). L. P—aa PENTATEUKEN, se Moseböckerna. PERSIEN, se Iran. PERSONLIGHETSFILOSOFI (personalism) är en filosofisk ståndpunkt, som uppvisar ett flertal starkt varierande typer. Deras gemensamma utgångspunkt är tanken, att den för våra sinnen givna verkligheten visar hän på en värld av självmedvetna och fritt verksamma subjekt. Denna lära står i motsats till naturalismen*, som endast räknar med fysiska, resp. psykofysiska objekt, viika ingå i ett obrutet kausalsammanhang. Den står även i opposition mot den s.k. objektiva idealismen*, enligt vilken den sanna verkligheten är ett system av osinnliga och oförgängliga objekt (ex. den platonska idéläran). Gentemot panteismen*, för vilken individerna endast är att fatta som tillfälliga uttrycksformer av det absoluta (Spinoza, Hegel) hävdar den deras självständiga realitet. I regel företräder den en teistisk uppfattning, som antager en högsta gudomlig personlighet över de ändliga personligheterna. Detta gäller emellertid icke över hela linjen: sålunda representerar den engelske filosofen J. Mc Taggart (d. 1925) en ateistisk personalism, som stannar vid tanken på en mångfald av ändliga subjekt. P. brukar åberopa sig dels på kunskapsteoretiska synpunkter (erfarenhetsvärden förutsätter ett varseblivande och tänkande subjekt), dels på etiska fakta, som ej kan förklaras ur natursammanhanget (upplevelsen av ofrånkomliga moraliska krav, av friheten att handla på olika sätt och av individens obetingade ansvar). Medan vissa personlighetsfilosofer fatta personligheternas rike som ett tidlöst system, erkänna andra tidsexistensens realitet och betrakta personligheternas liv under den historiska utvecklingens synpunkt. Inom den förkantska filosofien finna vi personalistiska tendenser hos Leibniz i hans 47 monadlära och hos Berkeley, enligt vilken verkligheten består av medvetna varelser och deras förnimmelser. Den moderna p. har sina historiska utgångspunkter i Kants lära om erfarenhetsvärlden såsom bestämd av subjektets åskådningsformer och tankekategorier. I tysk filosofi efter Kant företräddes den särskilt av den s.k. teistiska skolan (I. H. Fichte, H. Ulrici), som stod i opposition mot den hegelska skolans panteistiska tendens. Ur svensk synpunkt är denna riktning av särskilt intresse, emedan den påverkade Viktor Rydbergs* världsåskådning. H. L o tzes metafysiska system ligger på samma linje. Inom fransk filosofi möta vi en typisk personalism hos den av Kant influerade tänkaren Ch. Renouvier (d. 1903), som utgår från den moraliska erfarenheten, vilken implicerar de fria subjektens relation till en förpliktande personlig gudom. Bland amerikanska tänkare, som företrätt liknande idéer, kan nämnas J. Royce (d. 1916), enligt vilken alla individuella perspektiv på tillvaron ingå i ett absolut tänkande. En p. på kristendomens grundval företrädes av B. P. Bowne (d. 1910), vars metafysik är influerad av Berkeley och Kant. Verkligheten är för honom ett rike av personligheter, behärskat av en högsta gudomlig allpersonlighet. I motsats till den efterkantska tyska idealismens panteism sökte de svenska tänkarna E. G. Geijer", S. Grubbe, N. F. Biberg och Chr. J. Boström* att utveckla en personalistisk världsförklaring. Det gällde för dem att förena tanken på ett absolut subjekt med tanken på de ändliga subjektens relativa självständighet. Därvid fattades det absoluta ej som en abstrakt princip, vilken förverkligar sig själv genom världsprocessen, utan som ett konkret, personligt väsen. Boström företräder en platonskt orienterad p.: den sanna verkligheten är ett tidlöst system av idéer i Gud, vilka på samma gång äro självmedvetna subjekt. Ur deras ändlighet förklaras den givna fenomenvärlden i tidens och rummets former. Hans främste lärjunge P. Wikner“ hävdade däremot tidsexistensens verklighet och fattade Gud som en i tiden verkande personlighet. 48