salmer (Khvn 1922); M. Jónsson, H.P. 1—2 (Reykjavik 1947). J. PHILON, se Filon. PIETISM. 1. Historia. P. (av nylat. pietismus, överdriven fromhet) utgör den (ursprungligen i smädligt syfte skapade) kyrkohistoriska beteckningen för den nya individualistiska fromhetsriktning som framträdde i opposition mot ortodoxiens kollektivistiska kyrkoliv. Ehuru namnet p. bör reserveras för den inom lutherdomen framträdande rörelsen, utgör p. till sitt allmänna äsen ett led i en omfattande internationell och interkonfessionell utveckling inom protestantismen. Denna allmänprotestantiska reaktion mot de stora konfessionskyrkornas objektivism och institutionalism framträdde under 1600-talet i olika former men med samma grundsyfte såväl i den engelska puritanismen och den holländska praecisismen som i den tyska p. Den lutherska p. har flera rötter. Den kunde anknyta till det rationella draget i Melanchthons och ortodoxiens teologi; den upptog den förreformatoriska, av augustinskbernhardinsk mystik präglade fromhet, som genom bönböcker och uppbyggelseskrifter, ej minst Johann Arndts*, förmedlats till den evangeliska kristenheten; den rönte slutligen direkt påverkan från den reformert puritanska oppositionsriktningen. Som den lutherska p:s grundare brukar man betrakta Philipp Jacob Spener (född i Elsass 1635, död som konsistorialråd och prost i Berlin 1705). Han hade emellertid flera föregångare inom den tyska lutherdomen, vilka yrkade på en mera praktisk levande kristendom. Den främste talesmannen för denna reformströmning var Rostockteologen Theophil Grossgebauer (1627—1661), som i sin av puritanska idéer påverkade skrift » Wächterstimme aus dem verwüsteten Zion» (1661) hävdade lekmännens betydelse för den kyrkliga förnyelsen. Spener, som härstammade från sydvästra Tyskland och där personligen mött reformidéerna på reformert håll, uppträdde alltid i dogmatiskt hänseende som korrekt lutheran men var innerst djupt påverkad av reformert 57 PIETISM Philipp Jacob Spener. Stick av B. Kilian. tänkande. I skriften »Pia desideria» (urspr. företal till Arndts postilla) framlade han 1675 sitt kyrkliga reformprogram. Under kritik av det gängse kyrkolivet angav han olika reformmedel, främst konventiklar med bibelläsning, lekmännens medverkan i församlingslivet, prästernas utbildning i praktisk fromhet samt predikans reformering till uppbygglig förkunnelse. Speners reformkrav möttes först med allmänt bifall, och den nya rörelsen vann många anhängare, särskilt bland adeln och prästerna. Snart uppstod dock starkt motstånd från ortodoxt håll med stridsskrifter och förordningar riktade mot »pietisterna» (d. v. s. fromlarna), som Speners anhängare allmänt började kallas. Efter Speners död 1705 differentierades rörelsen dels i wür ttembergs-p.*, dels i den allmänna ko nservativa p. 58