PIETISM Ledningen av den senare p. övertogs av August Hermann Francke (1663— 1727) i Halle. Francke, som 1687 genomgått en för livet avgörande religiös kris och vid samma tid trädde i nära vänskap med Spener, blev 1692 professor och pastor i Halle. Han företrädde en stridbar och viljebestämd fromhetstyp, som förkunnade en plötslig, ångestbetonad religiös krisstämning med efterföljande till tid och stund bestämbar frälsningsvisshet. Francke gjorde Halle till p:s centrum. Teologiska fakulteten blev p:s språkrör, och Francke omskapade de teologiska studierna i en mera praktisk riktning. Halle-p. fick en starkt lagisk karaktär med en viss avoghet mot kulturlivets estetiska sidor. Däremot gjorde den genom sina filantropiska stiftelser (de än i dag bestående Franckeska stiftelserna), genom sina skolor och genom den 1710 stiftade s. k. Cansteinska bibelanstalten för bibelns spridning en storartad social och pedagogisk insats. Även för den yttre missionen var Halle-p. banbrytande. Jämsides med den konservativa p. hade från 1690-talet framträtt en radikal p., påverkad av idéer från independentismen och kväkarna men även från tyska mystiker, såsom V. Weigel och J. Böhme. Dess grundidé var den allmänt mystiska åskådningen om den inre upplysningen, fattad såsom ett inre ord eller en »inre Kristus». Skriften förlorade därigenom sin auktoritet, det kyrkliga ämbetet sitt berättigande och sakramenten sitt värde. Rörelsens egentlige lärofader var G. Arnold (1666—1714), vars skrifter fingo stor betydelse även i Norden. Arnolds lärjunge läkaren J. C. Dippel (1673— 1734) företrädde en mindre sentimental och världsfrånvänd religiositet och var som teolog klarare och mera kritisk. I en mängd skarpa och satiriska stridsskrifter bekämpade han det ortodoxa lärosystemet och framlade sin egen åskådning, som bildar ett slags övergångsstadium till den teologiska rationalismen. Som kyrkoman yrkade han på full religionsfrihet. Både han och hans anhängare förföljdes skoningslöst av myndigheterna. I Norden mötte p. samma kyrkliga situa- 59 , tion som i Tyskland. Ortodoxien härskade orubbad, och myndigheterna sökte bevara »enhet i religionen» genom en rigorös religionslagstiftning. I Danmark vann p. insteg redan under Fredrik IV och medförde ökat intresse för mission och skolor för folket. Det år 1714 upprättade Missionskollegiet bar pietistisk prägel och understöddes av de pietistiskt väckta hovkretsarna. Talrika skolor inrättades, både i huvudstaden och på landet. I Köpenhamn blev Vaisenhuset ett pietistiskt centrum med pastor E. Ewald som ledare och berömd förkunnare. Christian VI* och hans drottning Sophie Magdalene förde p. till makten i danska kyrkan. De voro båda gripna av halle-p:s fromhet, liksom deras närmaste rådgivare. P:s seger visade sig i en helgdagsförordning (1735), konfirmationens införande (1736) och inrättandet av General-Kirke-Inspektionskollegiet (1737). Samtidigt ivrade myndigheterna mot alla separatistiska tendenser, vilket kulminerade i konventikelplakatet* 1741. Med Christian VI:s bortgång 1746 var p:s yttre makil slut. Den utövade emellertid stort inflytande ute i folklivet, ej minst genom E. Pontoppidans* katekesförklaring och H. A. Brorsons* psalmer, samt utgjorde en av förutsättningarna för 1800-talels folkliga väckelser. De ovan nämnda förordningarna gällde också för Norge. Där uppbars p. av en grupp präster med Th. von Westen i spetsen. Konventikelplakatet bley ödesdigert, när p. under en ny form framträdde i den av H. N. Hauge* ledda väckelsen. Sverige nådde p. på olika vägar redan under 1690-talet. Svenska studenter, som besökte Halles universitet, återvände som ivriga pionjärer för p. Tidigt ingrepo myndigheterna mot de nya idéerna genom stränga edikt. I början av 1700-talet bildades i Stockholm pietistiska konventiklar, som höllos vid liv trots myndigheternas energiska ingripanden. Även i Norrland (Umeå) och i Sydsverige (Karlskrona) funnos pietistiska centra. 1717 utkom den än idag på vissa håll nyttjade sångboken »Mose och Lamsens visor». Under 1720-talet upplevde den konservativa p. sin högsta blomstring. Kretsarna stodo i livlig förbindelse med Halle, de 60