PLATONISM OCH KRISTENDOM Den mänskliga längtan, den platonska eros, innebär dock icke, eller icke enbart självfrälsning. På två märkliga ställen (Symposion 210 A, E och VII:e brevet 341 C) antyder P. att det högsta skådandet icke kommer som ett givet resultat av mänsklig ansträngning. Om eros betecknar människans ständiga strävan uppåt, den ’oförnuftiga’ trängtan att åstadkomma det högsta, vilken i sista hand är strävan efter odödlighet (Symp. 208 C), så hjälper på den avgörande punkten icke längre strävandet. Här bryter mystiken igenom i P:s rationalism. Platonismens betydelse ligger iatt människan definitivt orienterats mot det eviga och gudomliga. Det specifikt mänskliga, förnuftet, ställes i förbindelse med idévärlden, d.v.s. den gudomliga världen. Det finns en verklig släktskap mellan människan och det gudomliga, därför att förnuftet är av gudomlig natur. Men eftersom vi icke klart skola känna den gudomliga världen förrän efter jordelivet, liksom vi känt den före livet, blir tillvaron här endast en övergång, en rening, en övning; dess uppgift är att leda till det tillstånd, då människan får skåda Gud. P. var själv medveten om att denna tanke om själens primat, tagen på allvar, innebar en revolutionerande omvärdering av livet (Gorgias 481 C). I de sista skrifterna, Timaios och Lagarna, finns inte längre den skarpa dualismen. Uppfattningen av kosmos’ ordning (Världssjälen, världen betraktad som ett förnuftigt väsen) tar där överhand. Materien blir endast en conditio sine qua non för det gudomliga förnuftets verksamhet. Gud är skapare och fader. Med möda finner man honom, och har någon funnit honom, kan han icke tala därom (Timaios 28 C. Jfr brev VII 341 C/D). — I Lagarna heter det, att insikten om själens gudomliga natur och om universums ordning, betygad genom stjärnornas rörelser, äro de två huvudsakliga grunderna för gudstron (XII 966 D f.). Härifrån går en rak linje till Stoa och det mesta av senare antik filosofi. Den vises uppgift blir att glömma sig själv vid betraktelsen av den kosmiska skönheten och ordningen. 75 Se även Platonism och kristendom. Litt.: Ay den oöverskådliga litteraturen om P. må här anföras: H. Larsson, Platon och vår tid (3 ed. Sthm 1924); S. Lönborg, Platons Eros (Sthm 1939); N. Almberg, P:s världssjäl och Aristoteles gudsbegrepp (diss. Lund 1941); G. Rudberg, P. (Lund 1943); J. Burnet, Greek philosophy 1 (London 1914); P. Friedländer, P. 1—2 (Berlin —Leipzig 1928—30); U. v. Wilamowitz-Moellendorff, P. (senaste ed. Berlin—Frankfurt a. M. 1948); W. Windelband, P. (5 ed. Stuttgart 1910); J. Daniélou, Platonisme et théologie mystique (diss. Paris 1944); P. Festugière, La révélation d’Hermes Trismégiste 2 (Paris 1949); H. Merki, (Freiburg i. d. Schw. 1952). E. E—k PLATONISM och KRISTENDOM. Skillnaden mellan platonism och kristendom har av Paulus träffande uttryckts i orden: »Grekerna åstunda visdom, vi åter predika en korsfäst Kristus», 1 Kor. 1:22—23. Visdomen, sofia (cwẹia), är enligt Platon* den förnämsta dygden och det högsta målet för människans strävan. Det är betecknande att i dialogen Staten även de andra dygderna få en på sätt och vis rationalistisk förklaring. Även eros (ëpws), skönhetslängtan, är för Platon en väg till den sanna visdomen, kunskapen om det evigt och verkligt varande. Så uttalar Sokrates i Faidros, att det färglösa, formlösa, okroppsliga varat, det sanna varat, som är förbundet med den sanna insikten, skådas endast av förnuftet, själens styresman. Enligt denna rationalistiska livssyn indelar Platon sin idealstat. De, som äro mest delaktiga av den sanna visdomen, filosoferna, böra vara statens styresmän. Filosofin är ju enligt Platon den högsta sysselsättningen för människan och, såsom han säger i Timaios, den största gåva, gudarna någonsin ha givit oss, eller komma att giva oss. Förnuftet är för Platon det goda och gudomliga i människan. Känslolivet hör däremot till själens undre del och är nära befryndat med kroppen. Det kroppsliga och materiella är för Platon roten och källan till det onda, trots att han som äkta grek värderade gymnastik och kroppsövning. Men i hans Faidon läsa vi: »Kroppen fyller oss med lustar och begär, med farhågor, all- e y O[LOLWOLG Be 76