sköns gyckelbilder och en massa dumheter — krig och uppror och stridigheter vållas uteslutande av kroppen och dess lustar». Det är också betecknande, att Platon i Staten som tyranniets upphov och drivfjäder beskriver den sinnliga eros och andra kroppsliga lustar. Platons rationalism hade nog sin grund redan hos de tidigare filosoferna, som strävade från mytologiska föreställningar till en rationalistisk världsförklaring. Framför allt hade Platons rationalism en föregångare i hans lärofader, Sokrates*. Nietzsche, som för övrigt ej var någon vän av Sokrates, förklarar dock, att Sokrates rationalism hade en berättigad grund. Nietzsche säger, att den fanatism, med vilken hela det grekiska tänkandet hängav sig åt förnuftighet, avslöjar ett nödläge. Det enda man hade att välja mellan var att gå under eller att bliva förnuftig in absurdum. Platons lärjunge Aristoteles“, som ej endast var en spekulativ tänkare, utan även en empirisk forskare, skilde sig i många hänseenden medvetet från lärofadern. Men även Aristoteles var en övertygad rationalist. Gud är enligt Aristoteles det rena förnuftet och visdomen, tänkandet och filosofin är även enligt Aristoteles det högsta för människan. Och fastän han hade en mera positiv inställning till poesin och de sköna konsterna än Platon så röjer hans uppfattning om tragedins betydelse ett platonskt tänkesätt. Enligt Aristoteles’ Poetik rena eller befria tragedierna oss från känslorna. Platons sentida lärjunge Plotinos (se Nyplatonismen) var på samma gång en filosofisk eklektiker och en religiös mystiker, men han hyllade dock Platon som sin store lärofader och skärpte vissa platonska tankar. Materien och kroppen är även enligt Plotinos roten till det onda, och själen befinner sig i kroppen som guldet i smutsen. Plotinos, som ännu mera än Platon och Aristoteles talar om förnuftet, ser också däri det rena och gudomliga i människosjälen. Visdomen är även för honom dygden framför andra, och filosofin och dialektiken prisar han av all sin själ. Men förnuftet är dock ej för honom det högsta, utan det högsta är 77 PLATONISM OCH KRISTENDOM den outgrundliga och outsägliga allenheten. Och människans högsta mål är enligt Plotinos att i extasen förena sig med den. Men man må ej föreställa sig Plotinos’ extas som något känslomässigt sinnesrus. Vägen mot målet beskriver han som en rening, vilken först är en rening från det kroppsliga, sedan en rening från känslorna, därefter från allt aktivt liv till en kontemplation, som mynnar ut i ett tillstånd, måhända jämförbart med buddhismens nirvana. Redan Platon tycks dock ha haft en förnimmelse av, att denna frälsningsväg, det mänskliga förnuftets och den mänskliga visdomens, ej var helt tillfredsställande. Åtminstone låter han Simmias i Faidon uttala, att man måste ansluta sig till den bästa av de mänskliga lärorna och på denna bräckliga farkost riskera att färdas genom livet, såframt man ej vill tryggare och riskfriare färdas fram på en säkrare farkost, ett gudomligt Ord. Kristendomen bygger sin sanning och sin frälsningsväg, icke på det mänskliga förnuftet, utan på det uppenbarade gudomliga Ordet. Ordet är en förkunnelse om historiska och överhistoriska tilldragelser i stället för spekulativa, metafysiska förnuftssanningar. Så angiver Nygren i »Den kristna kärlekstanken 1» som en skillnad mellan platonism och kristendom bland annat det, att platonismens tro på det tillkommande livet är en tro på själens odödlighet, medan kristendomens tro är en tro på de dödas uppståndelse. Denna skillnad beror naturligtvis, såsom också Nygren betonar, på att människosjälen enligt platonismen i sig själv har något gott och gudomligt, nämligen förnuftet. Trots den avgörande principiella skillnaden mellan platonismen och kristendomen har platonismen dock genom tiderna haft ett stort inflytande ej endast på det kristna tänkandet, utan även på det kristna levnadssättet. Man kan skönja detta inflytande i huvudsak i riktning mot intellektualism*, eudaimonism*, asketism (se Askes) och mystik*. 1. Under kristendomens första århundraden, då de kristna apologeterna och kyrkofäderna hade att bekämpa den hedniska 78