Schleiermachers lära om synden. I Richard Rothes spekulativa teologi märker man tydliga nyplatonska inslag. 2. Platonismen såväl som all grekisk filosofisk etik och — skulle man vilja påstå — all filosofisk etik över huvud taget, har en eudaimonistisk grundkaraktär. Denna eudaimonistiska riktning har haft inflytande på medeltidens kristna tänkande och livssyn. Luthers stora reformatoriska kamp riktade sig också mot den religiösa och etiska eudaimonismen. Se Evdemonisme. 3. I synnerhet för den kristna asketismens utveckling har platonismen haft en avgörande betydelse. Asketismen har många rötter och är en allmänmänsklig företeelse. Den kristna asketismen har kunnat få inflytande även från Indien. Till asketismens uppblomstring verkade ock den senare antikens stora moraliska fördärv och förtvivlade sociala och politiska förhållanden. Men sin teoretiska grund fick den kristna asketismen av platonismen. Den kanske mest betydande av den kristna asketismens föregångare är Origenes, som enligt Eusebius själv levde strängt asketiskt. Vi möta i Origenes’ verk »Om grundlärorna» en mycket betecknande tanke, som röjer en platonskasketisk livssyn. Såsom många av de grekiska filosoferna såg han i stjärnorna levande varelser. Och då han talar om skapelsens trängtan, säger han, att stjärnornas själar längta efter en befrielse från sina tunga kroppar. Origenes’ hemland och hellenismens huvudort, Egypten, blev också den kristna asketismens huvudhärd. Där levde den berömde eremiten Antonius, vars av Athanasius författade levnadsbeskrivning hade en avgörande betydelse för Augustinus’ omvändelse. Augustinus blev en avy den kristna asketismens stora befrämjare i västerlandet. Uppfattningen att det kroppsliga livet är ett hinder för den andliga utvecklingen, en av den kristna asketismens huvudtankar, stammar från platonskt och nyplatonskt tänkesätt, vilket kristendomens dynamiska karaktär blott förlänade en större kraft. Även uppfattningen av den sinnliga lusten, concupiscentia, som syndens särskilda rot, är platonsk. Enligt bibeln och 81 PLATONISM OCH KRISTENDOM kristendomen är synden framför allt av andlig art, en fiendskap mot Gud och människans högmodiga självhävdelse. Se vidare Askes. 4. I samband med asketismen har platonismen kunnat bidraga till det bjärta bortvändandet från det timliga livet och till ars-moriendi-övningen, som var så karakteristisk för det medeltida fromhetsidealet. Denna tendens har ju kunnat röna inflytande från vissa bibliska tankar, men denna livshållning möter man särskilt klar i Platons Faidon. Platon och i synnerhet Plotinos har också haft inflytande på den kristna m y stiken. Dock är det en stor skillnad mellan Augustinus’ gudsförhållande och Plotinos’ strävan att i extasen förena sig med allenheten. Augustinus’ gudsförhäållande har, även om där finns platonska och nyplatonska drag, en utpräglad karaktär av ett personligt jag-du-förhållande. Man kunde med Nathan Söderbloms berömda indelning tala om Augustinus’ och flera andra västerländska mystikers, bland annat Bernhards mystik som personlighetsmystik, då däremot Plotinos’ mystik är oändlighetsmystik. Måhända närmare Plotinos’ och platonismens inställning står Pseudo-Dionysios, som i sitt mystiska system har förenat nyplatonska, platonska och kristna drag. Den grekisk-katolska kristenheten, till vars lärofäder även Dionysios hör, stod även språkligt närmare Platon än den västerländska. Dionysios’ kommentator, S c 0-tus Erigena, har själv skrivit ett berömt verk »Om naturens indelning», som har starka nyplatonska drag. Av de västerländska medeltida mystikerna står väl Eckart närmast platonismen i sin djärva mystisk-intellektuella spekulation. Se vidare Mystik. Se även Antiken och den kristna kyrkan, Aristoteles, Nyplatonism, Platon, Skolastiken. Litt.: C. Bigg, The Christian platonists of Alexandria (Oxford 1886); O. Willmann, Geschichte des Idealismus, 1—3 (Braunschweig 1894—1897); L. Laberthonnière, Le réalisme chrétien et l'idéalisme grec (Paris 1904); J. Bernhart, Die philosophische Mystik des Mittelalters von ihren antiken Ursprüngen bis zur Renaissance (München 1922); H. Koch, Pronoia und Paideusis (Berlin— Leipzig 1932); O. C. Quick, The gospel of divine 82