PLIKT action (London 1933); E. Molland, The conception of the gospel in the Alexandrian theology (diss. Oslo 1938); dens., Platonisme og kristendom hos kirkefedrene (i Norsk teol. tidsskr. 1939); J. Hessen, Platonismus und Prophetismus (München 1939); A. Nygren, Den kristna kärlekstanken 1—2 (3, resp. 2 ed. Sthm 1947); T. Boman, Das hebräische Denken im Vergleich mit dem Griechischen (diss. Oslo, Göttingen 1952); C. Tresmontant, Essai sur la pensée hébraïque (Paris 1953); 7. Christensen, Logos og inkarnationen. En studie i F.O. Maurice’s teologi (diss. Khvn 1954). Y. A. PLIKT kan rent språkligt sett användas i två något skiftande betydelser utan att det alltid går att avgöra, vilkendera det är fråga om. P. kan vara den konkreta prestation, som man är skyldig att utföra. Vi tala i denna bemärkelse om yrkesplikter o.d. P. kan också vara liktydigt med själya förpliktelsen. Orden p. och förpliktelse äro tämligen sällsynta i N. T. »Förpliktelse» förekommer tre gånger och p. endast en gång i den svenska översättningen. »Pliktiga» användes tretton gånger. Ordets ovanlighet innebär likväl icke, att saken är okänd för N. T. Alla uppmaningar att leva så eller så gå ut ifrån att de kristna ha förpliktelser av olika slag. Nyare luthersk teologi, särskilt Anders Nygren men även Emil Brunner m. fl., ha uttalat tvekan om det finns utrymme för handlande av p. i den kristna moralen. Man åberopar sig härvid på Luther mot Kant*. Den senare förfäktade, att endast det vi gjorde av p. hade moraliskt värde. Vad man gjorde, för att man hade lust till det, kunde vara riktigt, men om lusten var motivet, stod handlingen i moraliskt avseende på samma nivå som andra handlingar, till vilka någon drivits för nöjes skull. Häremot invändes från lutherskt håll, att vad man gör blott av p., vill man egentligen icke. Om man inte vore »tvungen», skulle man välja något annat. Viljan är sålunda icke med i p.-uppfyllelsen. Den som säger: »jag bör», säger därmed ocksä: »egentligen vill jag icke». Lägger man i moralen huvudvikten vid det goda sinnelaget, synes det motvilliga följandet av p:s bud icke ha moraliskt vär- 83 de. Att älska sin nästa av p. är att icke älska honom. Man kan överhuvud icke förpliktas att älska. Ty finns kärleken till medmänniskor, behöver den icke ytterligare sporras genom p.-bud. Saknas åter kärleken, kan den icke framdrivas genom befallningar. P.-moral och kärleksmoral ställas på detta sätt emot varandra. Det förefaller dock hårt, om alla p:s heroer skola träffas av förkastelsedomen, att deras redbarhet saknar värde, då den bara är fasad. Eller om någon efter en uppslitande inre strid kunnat böja sig och gå p:s väg, ter det sig onaturligt, att han skall avspisas med en förklaring, att hans seger icke är någon verklig seger, eftersom han behövde kämpa sig till den och måste göra våld på sig själv för att kunna lyda. I själva verket finnes icke anledning att ställa p.-moral och kärleksmoral emot varandra. Psykologiskt sett är det oriktigt, att man icke vill, vad man gör av p. Det är lika berättigat att påstå, att man känner som p. endast det man i någon mening vill. En av oförsonlighet helt och hållet behärskad person, känner icke, så länge detta tillstånd varar, någon p. till försonlighet. För en hårdhudad egoist ter sig p. till osjälviskhet närmast som en psykologisk kuriositet. Då man böjer sig för p., har detta alls icke samma karaktär som då någon i ockuperat land nödtvunget underordnar sig inkräktarens tvångslagar eller som den av klokheten förestavade underkastelsen under den konventionella anständighetens krav. Det man verkligen känner som p., bejakar man alltid i någon mening med inre övertygelse. Det för p.-handlandet utmärkande är, att handlandet besjälas av vissheten om det riktiga i handlingssättet. Föreställningen, att ett moment av tvång vidlåder p., grundar sig på att det riktiga handlandet ofta måste genomföras under motstånd från stridiga böjelser. Det är p. att ha fördrag med en tålamodsprövande kollega eller familjemedlem. Man vill det, men man måste ofta göra våld på sig själv för att inte ge vika för otåligheten. Den psykologiska situationen i sådant fall skulle likväl icke återges riktigt, om man föreställde sig, att viljan till tåla- 84