P. avviser enhver erkjennelse a priori, uavhengig av erfaring, og enhver antagelse av absolutte sannheter og verdier. Sannhet er dels det som forandrer den vitenskapelige situasjon i gunstig retning og slik viser seg tjenlig for erkjennelsesformål, dels det som innvirker heldig på livssituasjonen og fremmer menneskets ønskemål og tilpassningsbehov. Tilsvarende for de etiske verdiers vedkommende. De religiøse konsekvenser av p. har særlig W. James beskjeftiget seg med. Også religionen viser sin sannhet derved at den holder prøve i livet og gir mennesket den befrielse og det krafttilskudd det søker og trenger. Når erfaring viser at religiøs tro og bønn faktisk bringer løsning på dyptgående livskonflikter og åpner nye livsmuligheter, har vi ingen filosofisk unnskyldning for å kalle den usynlige verden for uvirkelig. Tankegangen er nær beslektet med A. Ritschls religionsfilosofi: religionens funksjon er å sikre menneskets eksistens som åndsvesen midt i en overmektig natur, og kristendommens sannhet godtgjøres ved at den makter dette og sikrer de troendes »åndelige herredømme over verden». Til tross for sin immanentisme og relativisme er p. ikke uten analogier i bibelsk tenkemåte. Bibelens religiøse sannhetsbegrep sikter ikke i første rekke til en eksakt objektbeskrivelse, men til den autentiske manifestasjon av guddommelige krefter. Sannheten er det sterke, skapende ord som hevder seg i livet (Joh. 7: 17) og godtgjøres ved ånds og krafts bevis (1. Kor. 2:4). Det fulleste uttrykk for den religiøse og etiske sannhet er derfor ikke begrepet, men personen Jesus Kristus, evighetsverdenens synlige og virksomme nærvær i tiden. Men nett-Opp i dette ligger for kristendommen det absolutte. Den rene p. gjør ikke rett mot det absolutte i religionens og moralens egen intensjon og kan ved sin ensidige orientering ut fra menneskelige behov forskyve tyngdepunktet i det religiøse forhold fra Gud til mennesket. Litt.: W. James, Philosophical conceptions and practical results (Berkeley, Calif. 1898); dens., Varieties of religious experience (5 ed. Lon- 105 PRAKTISK TEOLOGI don 1903; sv. overs. Den religiösa erfarenheten, Sthm 1906—07; da. overs. Religiøse erfaringer, 2. ed. Khvn 1911); dens., Pragmatism (New York—London 1907; sv. overs. Sthm 1916); J. B. Pratt, What is pragmatism (New York 1909); M. Jacobsson, Pragmatismen, särskilt i dess förhållande till kriticismen (diss. Lund 1910); W. Caldwell, Pragmatism and idealism (London 1913); F. C. S. Schiller, Why humanism? (i Contemporary British philosophy 1, ed. J. H. Muirhead, London 1924); J. Dewey, From absolutism to experimentalism (i Contemporary American philosophy 2, ed. G. P. Adams—W. P. Montague, London—New York 1930); dens., The development cf American pragmatism (i Twentieth century philosophy, ed. D. D. Runes, New York 1947); V. Hansen, William James og det religiøse (Khvn 1936). J.B. H. PRAKTISK TEOLOGI kallas den gren av den evangeliska teologien, som har kyrkanspraxis — denna praxis’ historia, förutsättningar och former — som sitt objekt. Motsvarande katolska fack kallas pastoralteologi. Ansatser till en teori rörande kyrkans centrala verksamhetsformer framträda redan i gamla kyrkan. Chrysostomus’ skrift om prästämbetet, Augustinus’ skrift >De doctrina christiana» (III, IV) och hans kateketiska arbete äro exempel härpå. Inom den katolska kyrkan utövade Gregorius I:s framställning av prästens gärning, »Liber regulae pastoralis», ett stort inflytande. Begreppet p. möter oss i teologiens historia i tre utformningar. Det användes om teologien i dess helhet i den medeltida diskussionen huruvida teologien är en spekulativ eller en praktisk vetenskap och senare i liknande diskussioner på protestantisk mark. I den evangeliska världen avsåg man länge med p. närmast det kristna livets teori, en lära om moral och »askes». Den tredje utformningen av begreppet möter oss, där man för »kyrkoregementets» behov avsöndrar en bestämd del av teologien som p. Detta skedde redan under den senare medeltiden, när bikten gjorde det nödvändigt att prästen erhöll praktisk undervisning i kanonisk rätt och därmed sammanhängande moralfrågor. Reformationens syn på prästens uppgift för- 106