dervisning (kateketik*), om själavård (poim enik, se Sjelesorg) och olika former av församlingsvård (diakoni* o.d.) samt event. missionshistoria (se Misjonsvitenskap; hänföres i Sverige till kyrkohistorien); härtill kommer läran om kyrkolivets rättsliga former (kyrkorätt, se Kirkerett), som än betecknats som en del av p., än upptagits som ett mer självständigt ämne i förbindelse med p. Litt.: F. L. Schauman, Praktiska theologien (Helsingfors 1875—77); E. Leufvén, Studier till den prakt. teologiens systematik (diss. Uppsala 1914); E. C. Achelis, Lehrbuch der praktischen Theologie 1—3 (3 ed. Leipzig 1911); C.. Nitzsch, Praktische Theologie 1—3 (2 ed. Bonn 1859— 1867); F. Niebergall, Praktische Theologie 1—2 (Tübingen 1918—1919); E. Pfennigsdorf, Praktische Theologie 1—2 (Gütersloh 1929—30); L. Fendt, Grundriss der praktischen Theologie 1—3 (Tübingen 1938—39); A. D. Müller, Grundriss der praktischen Theologie (Gütersloh 1950); R. Füglister, Die Pastoraltheologie als Universitätsdisziplin (diss. Fribourg, Basel 1951; kat.); E. Hertzsch, Ist die praktische Theologie eine Wissenschaft? (i Theol. Literaturzeitung 1952); Theologie und Liturgie. Eine Gesamtschau der gegenwärtigen Forschung in Einzeldarstellungen (Kassel 1952). G.O. R. PREDESTINATION. Med p:s-läran avses i teologiskt sammanhang läran om Guds förutbestämmelse av den enskilda människan med avseende på salighet eller förkastelse. P. står nära begreppen »utkorelse»* och »nådaval» men kan principiellt innefatta också förutbestämmelsen att gå förlustig salighet och att i stället bliva fördömd (» dubbel p:s-lära»). Ehuru någon utbildad p:s-lära ej finnes i bibeln kan likväl sägas, att den frälsningshistoriska syn, som föreligger i G.T. och som vidare utvecklats i N.T., är en förutsättning för p:s-tanken. Till den bibliska betraktelsen hör tanken, att människan helt var innesluten i Guds handlande; frälsningens grund var ej något, som kunde skapas fram genom människan utan var helt en Guds gärning. Frälsningen knöts därvid på särskilt sätt till eskatologien, till löftet om en kommande frälsare, Messias. Också hela Israels utkorelse till Guds egendomsfolk be- 109 PREDESTINATION rodde allt igenom på Guds vilja, ej på dess egenskaper eller gärningar (jfr Rom. 9: 11). Men utkorelsen kunde avvisas av folket. Det hade utsetts att mottaga Messias och hade fått lagen såsom en uppfostrare därtill (Gal. 3:23 ff.). Profeter hade talat till folket såsom Guds sändebud, men de avvisades ofta och lagen hölls ej (Rom. 2:21 ff.; Apg. 7: 52 f.) eller förvändes även under iver för och stolthet över den till ett medel att hävda sig i en egen rättfärdighet (Rom. 2:17 ff., 10:3). Likväl kvarstod utkorelsęn (Rom. 3: 3, 11:2 ff.); en kvarleva av folket blev bärare därav, och i Kristus kom utkorelsens mål, höjdpunkt och slutpunkt (jfr Ef. 1:1— 10). Han var nämligen den utkorade Messias, i och med vilken löftet om den kommande rättfärdigheten och frälsningen förverkligades. Han kom enligt Paulus med den välsignelse, som utlovats åt Abraham (Gal. 3: 7—18). Liksom alltså frälsningen helt ses såsom ingående i Guds frälsningshandlande med Israel, så var den för den enskilde också helt en följd av Guds gärningar, ej av människans gärningar (Rom. 3: 19—4: 8) ; frälsningen berodde på Guds utkorelse enligt hans outgrundliga rådslag (Rom. 8: 28 ff.). Frälsningen framträdde då alltid för den enskilde såsom ett under, såsom en omotiverad och obegriplig gåva, som på intet sätt var motiverad av människans gärningar eller sedliga kvalitet. Men denna under-karaktär sammanhänger med att det som människan av sig själv har och gör egentligen mäste leda till något helt annat än till liv och salighet. Nerven i p:s-tanken i dess bibliska form förvanskas därför, om denna göres till en rationellt uttänkt teori, ty dess mening är just, att den oförtjänta nåden är uttryck för Guds rättfärdighet. Tanken på den fördolde Guden, som alltid är rättfärdig, även då vi ej förstå det, står alltså bakom tanken på p.; rättfärdigheten manifesteras både i dom och i kärlek. Visserligen kan vid konkreta tillfällen människan i tron ana meningen även med Guds förkastelse; så vill Paulus i Rom. 9—11 visa, hur Israels förkastelse, som framträdde vid dess avvisande av Messias— Kristus, i Guds hemliga rådslag hade den 110