PREDESTINATION meningen, att genom denna hedningarna skulle bli upptagna i den tro, som tillhörde det nya gudsfolket, det nya Israel, varefter hela Israel skulle bli fört tillbaka till frälsning i enlighet med den ursprungliga utkorelsen. Men i sista hand kan människan ej genomskåda och förstå Guds rådslag utan får stanna i ödmjuk tillbedjan (jfr Rom. 11: 33 ff. och 9:14—23). Så blir p:s-tanken ett gränsbegrepp, som ejkan förvandlas till en rationell lära, och som, då så skett, blivit omöjlig att harmonisera med teologien i övrigt. Augustinus’ berömda lära om p., utvecklad bl.a. under arbete med ovannämnda Paulustexter, kan till sin motivering och sitt innehåll förstås utifrån de filosofiska förutsättningar, från vilka Augustinus utgick. Som filosofisk teori fick p. karaktären av en predeterminering som, konsekvent och ensidigt genomförd, kunde leda till en fatalistisk syn. Då ej alla av sig själva eller med självklar nödvändighet kunde nå frälsning, måste detta, enligt Augustinus’ teologiska utförande av p:s-tanken, bero på att Gud, som gav frälsningen såsom en gåva och ett under åt somliga människor genom sin särskilda utkorelse och genom att uttaga dem ur fördärvets massa, ej skänkt frälsningen till andra, vilka i stället på grund av att de helt saknade den rättfärdighet, vartill de skapats, efter jordelivets slut måste finna, att hjärtats och viljans skilsmässa från Gud, den från Adam ärvda synden, innebar förkastelse från Guds liv eller fördömelse. Denna skulle med rätta tillkommit alla, om ej några av outgrundlig nåd uttagits därifrån genom p. till evigt liv. P:s-läran fogades så in i frälsningsschemat. De predestinerade tänktes undfå en oemotståndlig nåd, som gjorde dem i stånd till och som drev dem att ända till slutet söka det eviga goda och vandra upp emot det högsta målet. Den fria viljan förnekades aldrig. Men en så fattad teoretisk predeterminism, som Augustinus menade kunna stå i harmoni med den frälsningslära, som han själv företrädde, kunde ej förenas med den kyrkliga tradition, som tolkat frälsningens villkor på ett sätt, som senare kallades »semipela- 111 giansk», vilket också framgår därav, att p:släran senare i den av Augustinus’ frälsningslära beroende skolastiken måste skjutas åt sidan eller göras ofarlig genom att omtydas till en lära om Guds allmänna kausalitet eller förutvetande. Läran om den dubbla p. avvisades av synoderna i Arles och Lyon 473 och av synoden i Orange 529. Under medeltiden framkom någon gång en strängare p:s-lära; en sådan företräddes av munken Gottschalk under 800-talet, men denna fördömdes av kyrkans ledande män, då de ansågo den leda till fatalism. Enligt Thomas av Aquino är Gud den första orsaken, som sätter i rörelse orsakerna i naturen och människans vilja, vilken på en gång fattas såsom fri från psykologisk synpunkt och determinerad från metafysisk. Denna determinering genom Gud i den absoluta kausaliteten sammanfördes av Thomas med traditionen från Augustinus’ p:s-lära. — Mot slutet av medeltiden förelåg i Occams lära om Guds acceptation såsom i sista hand grund till frälsningen en tendens åt liknande håll som en teoretisk p:s-lära, men acceptationen fattades av Occam såsom godtycklig och ej, som hos Luther, såsom rättfärdig, och den ställdes dessutom oförmedlat samman med en lära om viljans frihet och förmåga att prestera det för frälsningen nödvändiga goda, som krävdes för frälsningen. Luthers ställning till p:s-läran kännetecknas av att han visserligen kunde varna för att predika över den, då den lätt kunde leda till svåra anfäktelser; han gav det själavårdsrådet, att man ej borde grubbla över denna lära utan se på Guds i Kristus uppenbarade kärlek. Men han ej blott insåg p:slärans teologiska betydelse (den underströk, att frälsningen helt var ett Guds verk samt att man borde tillbedja också den fördolda gudsviljan; trons högsta steg vore att vara viss om att också den fördömande Guden vore kärlekens och rättfärdighetens Gud); därtill kommer, att Luthers teologi i själva verket kan sägas just gå ut på ett konsekvent tillämpande av den syn, som ligger bakom den nytestamentliga p:s-tanken, även då termen p. ej användes utan det talas om rätt- 112