färdiggörelsen. Det för Luther väsentliga var nämligen, att Gud måste äras och tillbedjas såsom skapare och herre, vilkens rättfärdig- het till sitt väsen är kärlek och vilken kännes blott genom Kristus. Frälsningen vore helt en Guds nyskapande handling, i vilken Guds innersta väsen framträdde. Guds rättfärdighet är den, som han giver, ej den som han kräver; Gud skapar en ny rättfärdighet genom Kristus. Luthers rättfärdiggörelselära uttrycker således samma grundsyn som p:s-läran. Men i rättfärdiggörelseläran användes andra ord och tankegångar. I praktiken fick framställningen i rättfärdiggörelseläran hindra att p:s-läran förvanskades till en filosofisk teori, medan å andra sidan p:s-läran hindrade rättfärdiggörelseläran från att tolkas så, att frälsningen berodde på en som ett habituellt själstillstånd fattad tro. En sådan måste nämligen innebära en mänsklig kvalitet eller prestation, som skulle göra människan värdig nåden. Rättfärdiggörelseläran hos Luther utesluter icke blott, att frälsningen göres beroende av mänskliga gärningar; i själva verket uteslutes i ännu högre grad »tron» såsom möjliggörande frälsningen, om nämligen denna »tro» själv fattas såsom en »gärning», en »prestation», alltså en »förtjänst». Denna sistnämnda pervertering av den lutherska åskådningen är den mest vanliga och sammanhänger med p:s-lärans bortfallande. Då blir tron fattad såsom den förtjänstfulla »habitus», som gör människan i stånd att mottaga nåden. P:s-läran förhindrar en sådan förvanskning av tron och en sådan rationalisering av rättfärdiggörelseläran genom att hänföra frälsningen till Guds eget outgrundliga rådslut, över vilket ingen människa kan råda. Å andra sidan får ej p:släran bli en fatalistisk teori. Ty den talar blott om Guds fördolda vilja, men hänvisar varje människa i detta livet till att mottaga den nåd, som gives genom Kristus. Den avvisar alltså varje egoistisk frälsningsvisshet, där människan självbelåtet anser sig såsom troende ha rättighet till salighet, under det att den hänvisar till den trosvisshet, som böjer viljan under Guds, vad han än må besluta. P:s-läran är alltså en garanti för att 113 PREDESTINATION tron ej blir utgångspunkt för ett egoistiskt salighetsbegär, där människans själviska önskan och ångest projiceras ut till en tro på den egna räddningen i motsats till andras. Då p:s-läran ay Luther sammanställdes med rättfärdiggörelseläran, kom den också att omedelbart höra samman med kristologien och försoningsläran. Dessa lärors gemensamma innebörd kommer klarast fram i Kristi ställföreträdande lidande på korset. Därvid utstod Kristus fördömelsens hela mörker och helvetets förtvivlan. Såsom människa erfor han detta i form av en den djupaste »predestinationsanfäktelse»; han kände sig predestinerad till förtappelse, vilket vore innebörden i orden: »Min Gud, varför har du övergivit mig». Det dogmatiska uttrycket för detta vore Apostolicums uttryck: descensus ad infernum, »nederstigen till helvetet». Kristus var i stånd att bära hela den fördömelsedom, till vilken människorna efter fallet voro predestinerade, eftersom han själv representerade Guds rättfärdighet (med ett hebreiserande uttryck: han var Guds rättfärdighet). Kristus var Gud, och som sådan helt rättfärdig, men han var ocksä människa och ingick som sådan under den djupaste fördömelse, varunder människans synd lade hela människosläktet. Han kunde alltså lida för alla såsom människa, därför att han var Gud. Han fullgjorde försoningsgärningen i solidaritet med människorna. Denna gärning var inkarnationens höjdpunkt. I den övervanns p. till fördömelse och förvandlades till en p. till salighet, vilket var möjligt, därför att Kristus var rättfärdighet, var Gud. Så bilda för Luther p:s-lära, kristologi och försoningslära en sammanhängande enhet. De tala alla om att här på jorden kampen mellan Gud och djävul, gott och ont — eller i sista hand mellan p. till fördömelse och p. till salighet — alltjämt pågår. Kristus fortsätter sitt verk, och då människor i tron förenas med honom och inlemmas i hans kropp, i den sanna kyrkan, förverkligas hos dem hans seger. Vissheten att p. till fördömelse förvandlats till p. till salighet kan emellertid aldrig anta karaktären av en rationell visshet. Trons visshet om p. till salighet måste nämligen alltid i sig ha upptagit 114