PREDESTINATION något av det bejakande av fördömelsedomen över sig och av villigheten att lida för andras skull, som präglade Kristi seger i p:s-anfäktelsen. Den kristne har så ständigt att såsom ett under mottaga trosvissheten om sin p. till salighet under insikt av att själv vara värd fördömelse och under villighet att i lydnad för Gud till det sista bära, vad som lägges på honom för att i kärlek lida för andra. P:s-läran innebär alltså, att frälsning liksom förkastelse i sista hand alltid beror på Guds rådslut, varvid likväl skulden till förkastelsen ligger hos människan, som i hela sin vilja är engagerad i den mot Gud upproriska och från honom skilda världen (jfr också Luther, Om den trälbundna viljan, sv. övers. 1925, sid. 202). Detta betyder emellertid ej, att man från känslan av förtappelse här på jorden eller från en med smärta upplevd skilsmässa från Gud och oförmåga att nå en sann tro skulle kunna sluta till evig fördömelse. För Luther är det tvärtom så, att just den högsta utkorelse till nåd går genom den djupaste känsla av dom och förkastelse, så som fallet var för Kristus. I rättfärdiggörelsen sammansmälter enligt Luther för den kristne vissheten om att vara värd förkastelse med vissheten om Guds obegripliga och grundlösa utkorelse. Just gåvan att kunna uthärda domen och erkänna dess berättigande är tecknet på att domen är medel för välsignelse. Om emellertid domen på rationellt sätt bestämmes såsom blott ett pedagogiskt medel för nåden, blir den ej en verklig dom, som är allvarligt menad. Försök att rationalisera förhållandet mellan nåd och dom äro vanliga, men leda bort från nytestamentlig tro. (Så t.ex. apokatastasisläran hos Origenes eller senortodoxiens och pietismens syn på tron såsom en habituell egenskap). Domen är för kristen tro alltså ej blott ett pedagogiskt medel för nåden utan uttryck för rättfärdighetens realitet, och frälsningen är ett under, vari domens och lagens i och för sig naturliga och nödvändiga konsekvens blir genom ett särskilt nådefullt ingripande av Gud, genom Kristi gärning, förvandlad till evigt liv. Just den syn på nåden och frälsningen, där denna helt återföres på Guds gärning, kommer till uttryck i p. 115 En orsak till den avvisande hållning, som lutherdomen efter Luther både i ortodox och pietistisk form intog till p:s-läran, var dess motsats till den stränga calvinismens p:slära. Calvin hade företrätt läran om den dubbla p., varigenom han avsåg att radikalt förnya bibelns syn gentemot semipelagianska tendenser i skolastiken. Genom sin teoretisktfilosofiskt genomförda karaktär spelade p:släran emellertid skenbart en långt mer dominerande roll för Calvin än för Luther, och den präglade också mera förkunnelse och själavård. Också i vissa senare calvinska riktningar dominerade en teoretiskt genomförd dubbel p:s-lära. Lutherska teologer, vilka fruktade de fatalistiska konsekvenser, vartill en sådan mäste leda, avvisade den, men kommo i själva verket att stå främmande även för p:s-läran i den betydelse, vari denna företräddes av Luther. I stället talade de om ett nådaval, ex praevisa fide, en Guds utkorelse på grund av den tro, som han förutsåge att människan skulle komma att ha, en åskådning, som erinrar om skolastikens behandling av p:s-läran. Detta var tecknet på att de utan att själva förstå det, hade förändrat själva den lutherska rättfärdiggörelseläran så, att frälsningen blev beroende av människans i tron framträdande fromhet. — Även inom reformerta riktningar har p:s-läran ofta helt bortfallit, särskilt då pietism och metodism präglat dem. Upplysningsteologien och rationalismen avvisade likaledes p:s-läran. I modern tid har vanligen liberal teologi och humanistiskt bestämd religiositet avvisat p:s-läran såsom oförenlig med människans ansvar och fria vilja. Däremot har andra teologiska riktningar, ofta i samband med ett förnyat studium av reformatorernas teologi, påvisat, hur p:s-läran kan vara uttryck för bibliska grundtankar och klargjort dess sammanhang med tanken på Guds utkorelse och allenaverksamhet vid frälsningen. Denna utesluter nämligen icke utan innesluter i stället människans aktivitet (jfr Nåd). Man kan beträffande p. alltså skilja mellan å ena sidan en sådan p:s-tanke, som föreligger t.ex. hos Paulus i Rom. 8:28—11:36 116