och som ger uttryck åt Guds suveränitet i hans utkorelse, och å andra sidan en p:slära, utförd som en filosofisk teori. Risken med en dylik är, att den riktar blicken mot människors öde i stället för att rikta den mot Guds gärning, vilken alltid är outgrundlig, och den motverkar så just det, som p:släran i dess bibliska form tjänar: tillbedjan av Gud under bortseende från människans eget öde. I den bibliska p:s-tanken framträder utkorelsen som ett under, vilket ger människan del av det, som hon ej ens kunnat tänka eller begära och vilket utbyter det syndens och dödens välde, som människan eljest tillhör, mot livets. Blir p:s-läran en spekulativ teori angående varför vissa människor bli frälsta men andra förkastade, kommer den att bli motsatsen till Pauli p:stanke, också från den synpunkten att hos Paulus alla dylika teorier avvisas genom hänvisning till Guds outgrundliga nåd. En sådan teoretisk p:s-lära skulle nämligen innebära, att människan på visst sätt hade inblick i Guds rådslut eller kunde skylla en dubbel utgång på en godtycklig översta gudsvilja, varigenom nådens räckvidd skulle begränsas, medan en biblisk p:s-tanke i stället vill till det yttersta göra Guds grundlösa nåd och kärlek, för vilken också Guds rättfärdighet är ett uttryck, gällande. Genom den bibliska p:s-tanken betonas särskilt dels att nåden ej får ses såsom en självklar tillhörighet till människan, så att hon skulle kunna förfoga över den, dels att den står över och omintetgör alla rättsanspråk, som vissa människor anse sig kunna ställa på grund av sitt liv, sin laglydnad, fromhet och sina »goda gärningar». Om p:s-läran, så som hos Luther, kommer i rätt förhållande till rättfärdiggörelseläran, i vilken det ej heller är fråga om den metafysiska kunskapen om Gud i sig eller om motsättandet av Gud och människa på ett psykologiskt plan, har den alltså stor teologisk betydelse. Den visar på Guds över allt upphöjda majestät och på hans outgrundlighet och omintetgör alla försök att göra människan till gud. Den hindrar likaså, att ett fromt eller laglydigt liv betraktas som medel för henne att göra sig värdig och för- 117 PREDIKAN tjänt Guds bevågenhet. Liksom arvsyndsläran låter den alla människor, fromma och ofromma, bli lika inför den Helige såsom i sig själva ovärdiga frälsning och salighet, varför utkorelsen till evigt liv uteslutande beror på Guds outgrundliga nåd. Se även Nåd, Lag och evangelium, Tro och gärningar. Litt.: Augustinus, De praedestinatione sanctorum (i J. P. Migne, Patrologiae cursus completus. Ser. latina, bd 44); M. Luther, Om den trälbundna viljan (sv. övers. av G. Rudberg, Sthm 1925); B. B. Warfield, art. Predđestination (i Dictionary of the Bible 4, ed. by J. Hastings, Edinburgh 1909; s. 47); R. Bring, Dualismen hos Luther (diss. Lund, Sthm 1929; s. 308 ff.); dens., Kristendomstolkningar (Sthm 1950; s. 64 ff., 208— 222, 227 ff., 306 f. och 317 f.); A. Nygren, Den kristna kärlekstanken 1, s. 174; 2, s. 272 och 521 (3, resp. 2 ed. Sthm 1947); dens., Pauli brev till romarna (Sthm 1944; s. 343 ff., 357 samt 366— 376); C. H. Dodd, The epistle of Paul to the Romans (London 1932; kommentaren till 8:28, 9:11 ff.); art. Prédestination (i Dict. de théol. catholique, 1935); K. Barth, Gottes Gnadenwahl (Theol. Existenz heute 47, München 1936); dens., Kirchliche Dogmatik 2:2 (Zollikon—Zürich 1942); G. Schrenk—-G. Quell, art. èziyoua: i Theol. Wörterbuch z. N. T. hrsg. v. G. Kittel, 4 (Stuttgart 1938); N. Johansson, Vilka hörde till den urkristna kyrkan (i En bok om kyrkan, Lund 1942); dens., Bibelns värld och vår (Lund 1949; s. 35—63 och 146—172); H. Olsson, Calvin och reformationens teologi 1 (Lunds univ. årsskr. N.F., avd. 1, bd 40, nr 1, 1943); R. Prenter, Spiritus Creator (Khvn 1944; s. 226 f.); dens., Skabelse og genløsning 1—4 (Khvn 1951—53); O. Cullmann, Christus und die Zeit (Zollikon— Zürich 1946; s. 193—197); A. Fridrichsen, The apostle and his message (Uppsala univ. årsskr. 1947:3); H. Nyman, Den bidande tron (diss. Åbo, Helsingfors 1949); H. H. Rowley, The biblical doctrine af election (London 1950); K. L. Schmidt, art. xpoop{w i Theol. Wörterbuch z. N.T., hrsg. v. G. Kittel, 5 (Stuttgart 1951); G. Nygren, Das Prädestinationsproblem in der Theologie Augustins (diss. Lund 1956). R. Bg. PREDIKAN. I. Principiellt. Den kristna p. har sina rötter i den allmänt bibliska företeelsen, att ordet står i centrum. Ingen bild av Jahve får tillverkas, han kan icke ses, men han hörs, ty han sänder sitt ord: hans ord »kommer» till profeten och genom honom till Is- 118