PREDIKAN rael. Detta ord har kraft; genom Jahves ord är hela världen skapad. Guds skapande ord blir kött i Jesus Kristus (Joh. 1:14), som alltså icke såsom den gammaltestamentlige profeten måste inleda sitt tal med formeln: »Herren säger» utan med: »Jag säger». Om Kristus skriver Apostlagärningarnas förf., att han måste »lida och såsom förstlingen av de uppståndna bära budskap om ljuset såväl till vårt folk som till hedningarna» (Apg. 26:23). Här finner man tolkningen av Kristi uppståndelse såsom begynnelsen av talandet till världen i världsmissionens form. Lidandet på Golgata är genomgångsporten till detta tal, som är bestämt att gå »till jordens ända» (Apg. 1:8). Det grekiska ordet för p. (xúpuypa, kerygma) har anknytning till vardagsspråket och speciellt till militär terminologi. Den härold, som bringar underrättelsen om ett vunnet fältslag, han »predikar». Likaså har ordet »evangelium», såsom Schniewind visat, krigisk klang: »segerbudskap» och (såsom sådant) »fredsbudskap» (jfr Jes. 52:7 och Rom. 10:15 f.). Men Jesu död och uppståndelse är inte bara utgångspunkten för »evangeliet» eller för p. utan också innehållet däri. Häroldsropet utgår från slagfältet, från segerplatsen, och dess innehåll är en berättelse om vad som där skedde. Det berättande, episka draget torde med nödvändighet höra till p. till skillnad från den läromässiga utredningen. Därför har också p. i århundraden haft berättande evangelietexter som sitt underlag. Den formhistoriska skolan inom den nytestamentliga exegetiken har i vår tid tolkat evangelietexterna just såsom p.-texter, litterärt begripliga blott utifrån sitt ursprung i ett historiskt läge där det som hänt med Kristus förkunnades såsom ett evangelium. För formhistorikerna viktigt är det, att de olika textstyckena blandats om varandra på olika sätt i de fyra evangelierna utan att tidsföljden spelar någon roll men att en enda händelseräcka i evangelierna berättas med angivande av tidsföljd: Jesu lidande, död och uppståndelse (veckodagar och klockslag anges). Detta sammanhänger med att döden och uppståndelsen tydligt är p:s centrum överallt i N.T. (Apg. 2:23 f., 2:36, 3:15, 119 5: 30, 10:39 f.; 1 Kor. 15:3 f. o.s. v.). Då vi se p.-texterna i evangelieboken, se vi idag evangeliernas ord i ett sammanhang som passar dem, skilda från varandra, avsedda att predikas och icke bildande stoffet till en biografi. Då vårt kyrkoår uppvisar denna kvantitativa oformlighet med fastetid och påsktid kraftigt dominerande, är detta förhållande i sig självt en förkunnelse ay N. T:s innehåll. Men om p. har sin utgångspunkt i Jesu uppståndelse, så utmynnar den också i de dödas uppståndelse. Evangeliet skall predikas för alla folk, och sedan skall änden komma (Matt. 24: 14). Jesu uppståndelse är början på allas uppståndelse, och det sätt på vilket Jesu uppståndelse når ut till alla, är just det förkunnade ordet, evangeliet, som med inre nödvändighet betyder världsmission. Evangeliet skänker »livet» åt den, som mottager det. Syndernas förlåtelse erbjudes nu, och erbjudandet kommer från den som utsetts att döma alla folk (Apg. 10:40—43). Den yttersta tiden är i och med evangeliets p. redan framme. Visserligen har den hörande människan alltfort att lida och dö, men detta leder ju ej bort från det, som evangeliet förkunnar och utlovar utan rakt in i det: död och uppståndelse. Hela hörarens situation är förändrad. Han får kasta sin gamla livsart ifrån sig; omvändelsen hör med till evangeliets p. Vid sidan av evangeliernas berättande texter stå brevens förmanande texter. De senare ha likaså i århundraden såsom »epistlar» varit predikotexter och fyllt det talade ordet med ständig maning att dö från det gamla och vandra i det nya. På grundval av det som hände med Kristus skulle det hända något med höraren — och allt utmynnade i de framtida händelser, som väntade varje människa, hennes definitiva utträde ur detta gamla hölje och hennes inträde i det liv, som aldrig kan bli gammalt, aldrig förgås. Detta är i stort sett en ram, i vilken p. alltid fungerat. Svårigheterna för p. i nutiden sammanhänger med, att ramen uppfattas såsom otidsenlig, varför det blir nödvändigt att ge p. andra uppgifter, vilka den såsom utläggning av de nu en gång givna bibliska 120