texterna ej kan lösa. Uppfattningen av ramen såsom otidsenlig torde i själva verket vara ogrundad. Ramen består icke av annat än av dessa tankar: människolivet är hotat och saknar möjlighet att avvärja hotet, människan är själv delaktig och medskyldig i det hon uppfattar som ont, människan går med nödvändighet mot ett slut som nedbryter hennes liv. In i ramen förkunnas evangeliet såsom ett ord, möjligt att avvisa eller i tro mottaga och i senare fallet inneslutande både dom och upprättelse. Hela ramen, d. v. s. hela det faktiska människolivet, tydes på ett nytt och unikt sätt i ljuset av p. Litt.: J. Schniewind, Euangelion 1 (Beitr. z. Förd. christl. Theol. 2:13, Gütersloh 1927), 2 (Beitr. z. Förd. christl. Theol. 2:25, Gütersloh 1931); O. Cullmann, Christus und die Zeit (Zollikon—Zürich 1946); R. Bultmann, Neues Testament und Mythologie, (i Kerygma und Mythos 1, Hamburg 1948); G. Wingren, Predikan (Lund 1949); H. Ivarsson, Predikans funktion, en jämförelse mellan reformatorisk och pietistisk predikan (i Svensk teol. kvartalskr. 1955). Schniewinds arbete är ofullbordat. Cullmann och Bultmann äro i mycket varandras motsatser men ge var för sig värdefulla synpunkter. G. W. II. P:s historia. P. (av lat. praedicatio, förkunnelse) har från början haft en framträdande plats i den kristna gudstjänsten*. Denna fortsatte här traditionen från synagogan, där textläsningen på sabbatsdagen var förbunden med utläggning (jfr berättelsen om Jesus i Nasarets synagoga, Luk. 4). Fornkyrkan. De uppgifter, som Apostlagärningarna ge oss om den första kristna förkunnelsen, äro svårtolkade. De i berättelsen inströdda talen äro avsedda att ge prov på den apostoliska missions-p. De anknyta delvis till den judiska förkunnelsens tradition, men också till den stoiska diatriben. Den urkristna tidens förkunnelse har främst varit kerygma, vittnesbörd om Kristus. Det andeingivna, delvis extatiska talet, profetian, har också haft en framträdande plats i urkyrkans gudstjänstliv (jfr 1 Kor. 14). Då vi under det andra århundradet få mer faktiskt material, börjar den mer normala typen av församlings-p. framträda. Det andra Klemensbrevet, som brukar betecknas som den första bevarade kristna 121 PREDIKAN p., är en rätt nykter traktat om Kristi gåva och den kristnes plikter. Nära samtidig torde en nyfunnen p. av Melito av Sardes vara. Den anknyter till en gammaltestamentlig text, men gör ett ganska konstlat intryck. Då Justinus Martyren omkr. 150 skildrar en kristen söndagsgudstjänst, omnämner han, att till eukaristiens firande hörde även en till textläsningen anknuten förmaning av »föreständaren» (biskopen). Det kan antagas, att p. under andra och tredje århundradena vanligen haft formen av en etisk förmaning, en parenes (av grek. napatveois, förmaning). Namnet homilia (av grek. buia, närmast: samtal; härav »homiletik» som namn på vetenskapen om predikan) möter hos Origenes, den förste store predikanten i fornkyrkan. Hans bevarade 173 homilier äro fortlöpande textutläggningar, som dock hållits inom gudstjänstens ram. Han har från sina stoiska lärofäder upptagit och i den kristna bibeltolkningen infört den allegoriska metoden (jfr Bibeltolkning). Under 300-talet kom p. att starkt präglas av den antika talekonsten (retoriken). Detta gäller särskilt de tre kappadokiska kyrkofäderna: Basileios (d. 379), Gregorius av Nyssa (d. omkr. 394) och Gregorius av Nazianz (d. omkr. 390). Den sistnämnde framstår, trots mättlösheten i hans användning av den retoriska apparaten, som en av de mest fängslande gestalterna i p:s historia. Men den rena skriftutläggningen kom hos dessa förkunnare att träda i skuggan för den konstmässiga vältaligheten (jfr Kappadokisk teologi). Hos Johannes (med tillnamnet C hry sostomu s*, »guldmun»), slutligen patriark i Konstantinopel, död i landsflykt år 407, förbands den retoriska skolningen med den antiokenska skolans exegetiska tradition. Han har betecknats som den förnämste bibelutläggaren bland kyrkans predikanter före reformationen. Hans p., som höllos inom ramen av den rikt utvecklade österländska liturgien, voro ofta träffsäkra inlägg i den historiska situationen. Bibelutläggningen utmynnade i en realistisk parenes. Hos Chrysostomus finner man sålunda de tre huvudmoment, det exegetiska, det li- 122