PREDIKAN turgiska och det profetiska, vilkas förening är utmärkande för den fullt utbildade kyrkliga p. Den latinska fornkyrkans p. stod till en början starkt under grekiskt inflytande. Cyprianus* (d. 258) var en kristen retor, som i moraliserande utläggningar använde den allegoriserande metoden. Zeno av Verona har efterlämnat ett antal traktater, ursprungligen homilier med retorisk prägel. Sin absoluta höjdpunkt når den västerländska predikan hos Augustinus“ (354—4830). I 4:e boken av »De doctrina christiana» har han givit den första kristna homiletiken. Han har också efterlämnat 363 sermones, till stor del uppteckningar efter verkligen hållna p., varjämte flera av hans utläggningar av böcker i bibeln äro sammanställningar av homilier. Som bibelutläggare rör också han sig med allegorier, men han har ett fastare grepp än sina föregångare om bibelns centrala tankar. Hans homilier bära tydliga spår av den liturgiska inramningen liksom även av den historiska situationen. Detta ger dem ett starkt profetiskt drag, samtidigt som de äro genomträngda av hans ledande idéer, som här ofta få pregnanta uttryck. I framställningen eftersträvar han folklig enkelhet, men den tränade retorn förnekar sig icke: i fest-p. lyfter han sig stundom till en poetisk konstprosa. Ingenstädes tidigare framstår den kyrkliga predikans egenart klarare än hos Augustinus. Medeltiden. Den latinska p. under de kommande århundradena kan snarast betecknas som augustinsk efterklang (Leo den store, d. 461, Petrus Chrysologus, Caesarius av Arles, d. 542). Den begynnande medeltiden har att uppvisa ansatser att omsäita det antika arvet i en enkel förkunnelse på folkspråken. I den frankiska rikskyrkan inskärptes prästernas predikoplikt. Hjälpmedel ställdes till deras förfogande (Alkuins och Paulus Diaconus’ homiliarier). Nu utbildades, särskilt genom Alkuin, den första perikopordningen, som i väsentliga delar bevarats intill nutiden. Korstågen gåvo nya impulser. Praedicatio sanctae crucis fick sin mästare i Bernhard av Clairvaux* (1090—1153) — den blev senare ett ganska 123 enkelt hantverk. I sina kloster-p. framstår Bernhard som den siste store företrädaren för traditionen från Augustinus. Inom tiggarordnarna utbildades en konstfull homiletisk teknik, framställd i talrika artes praedicandi. Den ligger till grund för senare tiders tematiska p. Under den senare medeltiden utkommo ett stort antal materialsamlingar och homiletiska magasin. Den folkliga p., som huvudsakligen hölls utanför mässan, hade lysande och inflytelserika företrädare i män som Savonarola (1452— 98) och Geiler av Kaisersberg (1445—1510). Reformationen medförde en förnyelse av p., som nu på nytt saltes i gudstjänstens medelpunkt. Luther’ ville som predikant framför allt vara en lärare i den heliga skrift. Buren av sitt profetiska medvetande frigjorde han sig ur den medeltida tekniken och hade föga intresse för homiletiska former. Många av hans traktater och andra skrifter äro bearbetade p. De båda stora samlingarna, kyrkopostillan och huspostillan, äro till stor del sammanställda efter åhörares anteckningar. »Postilla», av lat. post illa, d.v.s. verba, »efter dessa ord», varmed evangeliets ord avsågos — har blivit den lutherska typen av en till kyrkoåret anknuten p.-samling. Egendomligt för luthersk p. har varit, att den bevarat platsen i högmässans ram, ehuru också bigudstjänsterna fingo homiletisk karaktär. Den reformerta p. fick i stor utsträckning karaktären av fortlöpande textutläggning. Calvin* är en av de största skriftutläggarna i p:s historia. Från honom utgår den franska reformerta p., som i skilda tider haft lysande företrädare (Jean Claude och Pierre du Bosc på 1600-talet, Jacques Saurin i början av 1700-talet; på 1800-talet schweizaren Alexander Vinet och Adolphe Monod). Inom den skotska presbyterianismen och den engelska nonkonformismen nådde p. en rik blomstring (Knox, d. 1575, Baxter, 1615—91, Bunyan*, 1628—1688). Den metodistiska väckelsen medförde er renässans av p., som sträckt sina verkningar till alla delar av den engelsktalande kristenheten och vida därutöver. Det personligt vädjande tilltalet, kravet på omvändelse, gav 124