åt förkunnelsen en ny energi. George Whitefield (1714—70) är en av de största folktalarna i kyrkans historia. John Wesley’s* (1703—91) »Standard sermons» ha inom metodismen fått nära nog kano- niskt anseende. Metodismens inflytande kommer till synes ej minst i den amerikanska p., vars främsta företrädare äro Jonathan Edwards (1703—58), Henry Ward Beecher (1813—87) och D. L. Moody (1833—99). I detta sammanhang bör också den anglikanske biskop Phillips Brooks (1835—95) nämnas. Hos nutida amerikanska predikanter som S. P. Cadman (1864—1936) och H. E. Fosdick (f. 1878) har väckelseappellen mildrats och förkunnelsen har fått en mer allmänt uppbygglig prägel. Med oförminskad kraft ljuder den hos den engelske baptisten C. H. Spurgeon (1834—99). Anglikansk p., som ännu på 1600-talet bevarade en del av den medeltida tekniken (L. Andrewes, 1555—1625), kom genom ärkebiskop John Tillotson (1630—94) att få den prägel av moraliserande essay, som den länge bevarat. Under 1800-talet fick denna typ av förkunnelse en högre lyftning genom F. W. Robertson (1816— 53). Inom den evangelikala rörelsen väckte Charles Simeon (1759—1836) till liv ett nytt intresse för den homiletiska uppgiften, också i fråga om p:s metodik. Inom Oxfordrörelsen framstod J. H. Newman (1801—90) framför allt genom sina beundrade predikningar i S:t Mary the Virgin som den andlige ledaren. Den senare högkyrkliga riktningen fick i H. P. Liddon (1829—90) en framstående bibelpredikant. Den samtida anglikanska kyrkan har knappast tillräckligt vårdat sig om p:s konst. Dock äro lysande undantag att nämna, såsom Scott Holland (1847—1918), Charles Gore (1853— 1932) och William Temple (1881—1946). Luthers profetiska förkunnelse, hans »heroiska» metod, kunde dock icke bli normgivande för hans efterföljare. I stället utmärkes den lutherska p., särskilt under 1600-talet av starkt intresse för den homiletiska metoden. Här finnes ett påtagligt samband med den skolastiska tekniken på medeltiden. Den stränga perikopbunden- 125 PREDIKAN heten har bidragit att ge den lutherska p. dess egendomliga typ. Genom användningen av ett fritt valt exordium samt genom textutläggningens underordnande under ett thema fick man möjligheter till variation. Man kunde också jämte denna »tematiska» eller »syntetiska» metod använda en mer rent textutläggande, »analytisk» metod, men också den krävde en systematisk uppställning. Många handledningar utgåvos — typisk är t.ex. C. Chemnitz’ »Methodus concionandi», likaså ett flertal materialsamlingar. Den egentliga skriftutläggningen kom ofta till korta. Personligt präglade inslag genombröto efter hand den tekniska traditionen. Särskilt böra här Johann Arndt* (1555—1621) och Christian Scriver nämnas (1629—93). Den hallensiska pietismen kunde i stort finna utrymme för sitt budskap inom den gamla ramen. En egendomlig utgestaltning fick denna genom J.J. Rambach (1693—1735), som i den lutherska p. införde den trefaldiga tillämpningen (»tritomien») på de oomvända, de botfärdiga och de omvända. Den senare lutherska predikan i Tyskland avspeglar i stort de olika religiösa rörelserna, samtidigt som den ortodoxa tekniken efter hand uppgives. Inom den romerska kyrkan medförde väl motreformationen en viss förnyelse också ifråga om p. Blott undantagsvis kom den dock att ingå i den vanliga församlingsgudstjänsten. Liksom under medeltiden var det huvudsakligen det regulära prästerskapet, ej minst jesuiterna, som fingo svara för den huvudsakligen till fastetiderna koncentrerade predikoverksamheten. Exemplen på förfall och urartning äro många. En verklig blomstring kan man tala om först i Lu dvig XIV:s Frankrike, där andliga talare som J. B. Bossuet (1627—1704), L. de Bourdaloue (1632—1704), J. B. Massillon (1663—1742) och F. de Fénélon (1631— 1715) utvecklade en lysande andlig talekonst, i anslutning till den antika retorikens mönster. Men även om bibelcitat kommo till riklig användning, ledde denna moraliserande vältalighet, uppmuntrad av hovet och inriktad på att vinna de höga åhö- 126