PREDIKAN rarnas gillande, icke till en verklig förnyelse av p. Inom den senare romerska kyrkan har stor uppmärksamhet ägnats åt den homiletiska uppgiften, och omfångsrika handböcker ha i detta syfte utgivits. Litt.: M. Schian, art. Predigt i Realencykl. f. prot. Theol. u. Kirche (Leipzig 1904); H. Hering, Die Lehre von der Predigt (Berlin 1905); G. R. Owst, Preaching in medieval England (Cambridge 1929); O. H. Smyth, The art of preaching (London 1940); A. Wifstrand, Andlig talekonst (Lund 1943); Y. Brilioth, Predikans historia (Lund 1945);A. Niebergall, Die Geschichte der christlichen Predigt (i Leiturgia X—XII, Kassel 1954). Sverige. Den medeltida p. är ofullständigt känd. I stort sett har den bestämts av den västerländska utvecklingen. Den skolastiska p. hade sin främste företrädare i Birgittas biktfader, Linköpingskaniken magister Matthias. I folklig form möter den oss i samlingen »Svenska medeltidspostillor » (1879—1906). Reformationens krav på regelbunden predikan kunde det dåtida prästerskapet blott i ringa grad motsvara. För att sätta hjälpmedel i deras händer utgav Olavus Petri“ 1528 en del av Luthers kyrkopostilla under namnet »En nyttog postilla». Två år senare tryckte han »En lijten postilla», innehållande korta utläggningar av sön- och helgdagarnas evangelier. Detta synes vara ett självständigt arbete, som genom sin enkla, folkliga form intar en rangställning inom reformationstidens homiletiska litteratur. Två av Olavus Petri hållna p. ha bevarats, sannolikt i bearbetad form: hans krönings-p. (1528) samt »Een predican emoot de gruffueliga eedher» (1539). Till en början synes svensk p. ofta ha hållits i den latinska högmässans ram. Till densamma höra vissa böner och en syndabekännelse samt avlösning. Laurentius Petris“ postilla (av 1555) är huvudsakligen en bearbetning av tyska förlagor. I 1571 års kyrkoordning ges betydelsefulla anvisningar för sockenprästernas p. Under 1600-talet tog predikoverksamheten en våldsam omfattning. Den kan studeras i bevarade samlingar. Som framstående förkunnare av mer originell läggning kunna nämnas: Petrus Jonae Angermannus (1559—1630, biskop i Växjö), Väs- 127 teråsbiskopen Johannes Rudbeckius* (1581 — 1646), Gustaf Adolfs fältpredikant Johannes Bothvidi (1575—1635), ärkebiskopen Isak Rothovius samt Johannes Matthiae i Strängnäs (1592—1670). I stor utsträckning kom den lutherska ortodoxiens teknik att sätta sin prägel även på den svenska p. En egendomlig, kulturhistoriskt intressant homiletisk typ framträder i de talrika likpredikningarna. Vid 1600-talets slut framträda, delvis under inflytande av den begynnande pietismen mer individuellt präglade predikantgestalter. Olof Ekman (1639—1713) och Daniel Anander (d. 1697) angrepo den traditionella predikoformen. Denna sätter dock sin prägel på Haqvin Spegels förkunnelse, även om man där kan skönja några nya drag. Däremot har Jesper Swedberg* med sitt livliga temperament och sin strävan till bibeltrohet ganska radikalt frigjort sig från den gamla tekniken. Denna kom emellertid att i viss mån förnyas av 1700-talets stora predikanter Sven Baelter (1713— 60), Abraham Pettersson (1724—64) och Anders Nohrborg (1725—67). Man kan hos dem spåra inflytelser såväl från den konservativa pietismen som upplysningens krav på logisk reda. Dén homiletiska teorien utvecklades av Johan Möller i »Afhandling om ett rätt predikosätt» (1779). Särskilt inflytandet från J. J. Rambach är påtagligt och förbindes med arvet från den ortodoxa tekniken. Den predikoform, som sålunda uppkom, dominerade i den svenska kyrkan till 1800-talets mitt. Den kunde rymma ganska olika innehåll, såsom Rutströms (1721—72) herrnhutiskt präglade evangelieförkunnelse. Anders Elfvings (1745—72) stillsamma uppbyggelsetal och Pehr Tollessons (1747—1821) och Lars Linderots (1761 —1811) våldsamt väckande lagpredikan. Upplysningstidens retoriskt präglade talarkonst, inom kyrkan främst företrädd av Magnus Lehnberg (1758—1808), fick en kortvarig berömmelse. Hos Henrik Schartau (1757—1825), måhända den mest inflytelserike av alla svenska predikanter, förbands den klassiska formen, sådan den utgestaltats hos Möller, med en sällsynt själavårdande insikt. Inom den 128