gamla formen ha både folkväckelsens män som J. O. Hoof (1769—1839), P. L. Sellergren* (1768—1843) och L. L. Laestadius* (1800—60), och romantiskt påverkade förkunnare såsom K. P. Hagberg (1778— 1841) och K. G. Rogberg (1789—1834) funnit utrymme för sina budskap. Den har också i stort bevarats hos J. O. Wallin* (1779—1839), hos vilken arvet från upplysningstidens andliga retorik förenas med en efter hand fördjupad känsla för den kyrkliga p:s uppgift. Den av samtiden beundrade J. H. Thomander* (1728—1868) företrädde i viss mån samma linje. Den gamla formens upplösning påskyndades genom inflytelser från skilda håll, särskilt av en biblicism, som satte sin prägel på den lågkyrkliga förkunnelsen intill nutiden: Peter Fjellstedt* (1802—81), C. 0. Rosenius* (1816—68), P. J. Emanuelsson (1802—88), F. Hammarsten (1846—1922). Den dominerar ännu hos folktalare som P. P. Waldenström* (1838—1917) och Karl Palmberg (1842—1920), båda, ehuru präster, representanter för den frikyrkliga p., som i nutiden företrädes bl.a. av Sven Lidman (f. 1882) och Frank Mangs (f. 1897). Arvet från den äldre kyrkopredikan förbands hos Gottfrid Billing (1841—1925) med personliga intryck från den evangeliska väckelsen. Vid 1900-talets början upplevde den svenska p. en ny blomstringstid. Återupptäckten av kyrkan i förening med det fördjupade Lutherstudiet ha varit betydelsefulla inspirationskällor. Främst bör här biskop J. A. Eklund* nämnas. Biskop Viktor Rundgren (1869—1936) återknöt till den gammalkyrkliga väckelsen. Hos biskop Sam Stadener möter den klassiska predikotekniken i ny gestalt. Medan Natanael Beskow (1865—1953) snarast visar frändskap med den reformerta essaystilen, har kyrkosynen satt sin prägel på biskop Einar Billings* (1871—1941) teologiskt djuptänkta förkunnelse och ärkebiskop Nathan Söderbloms* (1866—1931) originella, ofta lysande talekonst. I nutiden kunna skilda tendenser iakttagas. Litt.: B. Strömberg, Magister Mathias och fransk 129 Q PREDIKAN mendikantpredikan (diss. Lund 1944); G. Lindberg, Johannes Rudbeckius som predikant (Uppsala 1927); G. Nelson, Biskop Johan Möller (Sthm 1936); G. Lizell, Svedberg och Nohrborg (Uppsala 1910); E. Leufvén, Upplysningens predikan (Uppsala 1926); O. Hippel, Studier till predikans historia under nyromantiken 1—2 (Uppsala 1924—26) ; E. Rodhe, Under Guds grepp. En studie i Nathan Söderbloms förkunnelse (Sthm 1944); Y. Brilioth, Predikans historia (Lund 1945). Y. B. Danmark. Middelalderen. Efter Århusdekreterne (1443) skal der prædikes ved hver messe, således også senere ifølge Chr. Pedersens Messebog. Sammes »Jærtegnspostille» (1515) giver ved »exempla» en moraliserende belysning av epistler og evangelier. Iøvrigt er »Samtalen mellem Peder Smed og Adser Bonde» oplysende: »om sjælemesse og sjælegave prædiker min sognepræst meget». I Palladius’* visitatsbog har den danske kirke et enestående vidnesbyrd om reformationens dynamik. Den pastorallære, som indeholdes i Kirkeordinansen (1539), udfoldes her magtfuldt og klart: præstens ansvar for, at det menige folk ved evangeliet vejledes til tro og moral. Foruden Melanchthons postille var Palladius’ udtog af Luthers p. og H. Tausens postille til hjælp for de første lutherske prædikanter. »Philippisten» N. Hemmingsens* »postilla» (1561) giver en vel afbalanceret humanistisk moralisering. Den er ortodoks og bibelsk, tør og skematisk (blev flittigt brugt av præsterne). J. Brochmands* »Huspostil» (1635— 38), homiletiske bibellæsninger, var ortodoksiens gave til flere slægtled. H. Gerner: »Sædvanlige helligdages hellige tanker» (1684): bibelsk p. i tidens vidtløftige, svulmende form, men præget af Gerners mandige personlighed. Om P. Hygums pietistiske p. skriver hans biskop 1735: »idelig om angerens helvede som vej til nåden». Pietismens betydeligste prædikanter er E. Pontoppidan*, hvis »Frimodige vidnesbyrd» (1759) giver det bedste af pietismens omvendelses- og (navnlig) helliggørelses-p. med afstrejfning af det mere yderligtgående pietistiske. — P. Hersleb* er en Johannes Døber-stemme på godt dansk. 130