PREDIKAN 1848—50), den bland väckelserörelserna uppkomna lekmannapredikan samt den av J. T. Beck inspirerade »bibliska riktningen» (G. Johanssons postilla 1893—98) bidrogo till att en mer formfri men textbunden predikostil kom till makten. I den nutida finska p. behandlas lärofrågor endast sällan (J. Bäck, Eeli J. Hakala). Sedan den bibliska p. (Johansson, J. A. Mannermaa) fått vika, har väckelserörelsernas själavårdande förkunnelse (Wiłh. och Väinö Malmivaara, Väinö Havas) och den av modern väckelserörelse influerade p. (t.ex. P. Nicolay, K. A. Wrede, E. Kilpeläinen, Urho Muroma) fått leda predikostilen till allt större frihet. I samma riktning (hos Paavo Virkkunen) har inflytelserna från den moderna p:s representanter (t. ex. T. Klaveness, J. J. Jansen och N. Beskov) inverkat. O. Ricards inflytande kan man spåra i Aleksi Lehtonens predikningar. E. W. Pakkala representerar en syntes av den pietistiska själavårdande p., av den nyevangeliska väckelsepredikan och av det moderna predikosätt, som är tämligen allmänt i Finland. Litt.: H. G. Porthan, Historiola concionum sacrarum fennicarum (Åbo 1781); H. Råbergh, Den evangeliska predikoverksamhetens grundläggning och utveckling i Finland intill 1640 (Helsingfors 1883); E. Bergroth, Katsahdus suomalaisen saarnan historiaan (Översikt över predikans historia i Finland, Borgå 1886); M. Ruuth, Suomalainen saarna ja virsi (Predikan och psalm i Finland, Oma maa 6, Borgå 1928); A. Maliniemi (Malin), Lisiä keskiaikamme historiaan (Bidrag till vår medeltidshistoria, i Hist. arkisto 36:1, Helsingfors 1928); dens., Pyhää Henrikkiä koskevasta saarnakirjallisuudesta (Predikolitteratur rörande S:t Henrik, i Hist. aik. 1942); dens., Katolinen kirkko, Opillinen ja kirjallinen kulttuuri keskiaikana (Den katolska kyrkan, den lärda och litterära bildningen under medeltiden, Suomen kulttuurhistoria 1, Helsingfors 1933); J. Gummerus, Jäännöksiä keskiajan saarnakirjallisuudesta Suomessa (Rester av den medeltida predikolitteraturen i Finland, i Teol. tidskr. — Teol. aik. 1896); R. Holmström, Eerikki Eerikinpoika Sorolainen (Ericus Erici Sorolainen, Tavastehus 1937); E. Kansanaho, Wegeliuksen postillan lähteet ja teologia (Wegelius postilla, dess källor och teologi, Helsingfors 1950); M. Simojoki, 135 Julistus ja opetus (Förkunnelse och undervisning, Helsingfors 1947). M.. Norge. Av middelalderens p.i Norge er bevart en samling fra det 12. årh., hvorav ca. fjerdeparten eller ni p. antas å være originale. Innholdsmessig er de nært beslektet med den samtidige islandske p. »Gamal norsk homiliebok» er utgitt ved G. Indrebø 1931 (og faksimileutg. med innledning ved Tryggve Knudsen 1952). Reformasjonstiden i Norge var litterært avhengig av Danmark. Et nedslag av Jens Skjelderups stridsprekener i Bergen er dog »Om affgudiske billeder oc stytter udi kirckerne» 1572, ny utg. 1905. Meget representative for Melanchthon-Hemmingsens prekenskole er Jørgen Erikssøn, »Jonæ prophetis skiøne historia udi 24 predickener» 1592, og 32 etterlatte p. av Jens Nielssøn, holdt 1578—86, utg. ved A. Brandrud og O. Kolsrud 1917. Den Arndtske retning tar til å merkes i p. av Peder Brock 1615, Laurids Jenssøn 1640, Marcus Humble 1646, Edv. Edvardssøn 1668, jfr. deler av Chr. S. Bangs innholdsrike »Postilla catecheticha» i 8 bd. (1650 f.). Iver Adolphus utga en berømt lærebok i retorikk, »Medulla oratoria», Leyden 1646. Utviklingen til barokkens stil og den »praktiske» forkynnelse, sterkt influert av Heinrich Müller og engelsk litt., speiler seg tydeligst i de tallrike likprekener. Omkring 1650 lød spiritualistisk p. i Christiania ved Niels Svendssøn Chronich, »Troens erindring oc prøfuelse» 1651. Pietismens virkelig store predikant var Peder Hersleb* (Christiania 1730—37) med vidtrekkende innflytelse på forkynnelsen, men nevnes må også Anders Hof (d. 1732), Eiler Hagerup sen. (d. 1743) og som flittig publisist Hans Mossin (d. 1793). Opplysningsmannen Hans Strøm var i sin p. uberørt av den nye tid, »Prædikener» 1792. P. O. Bugges p. var herrnhutisk farget både i »Betragtninger» 1791 og bidrag til Retzius’ postille 1828. Markerte op plysnings-p. holdt derimot Peder Hansen (biskop i Christiansand 1798—1803). Sin tids største predikant var Joh. Nordahl Brun*, hvis »Hellige taler» (1797 f.) ble folkelesning. Tross uttalt forakt for p.-me- 136