toder utarbeidet han omhyggelig manuskript, brukte et blomstrende billedspråk, elsket antiteser og eide personlig patos, preget av ortodoksi og inderlighet. En mild grundtvigianism e representertes av W. A. Wexels*, »Prædikener» 1822 dominerte Gisle Johnsons* elever, jfr. »Prædikener af norske geistlige» 1—2 (1856) ved T. A. Christensen og E. F. Eckhoff. Skarp og andaktsbøker. Fra midten av århundret og slagferdig var J. C. Heuchs* apologetiske p. J. J. Jansen ble banebryter for den tidsmessige p., hos ham meget personlig og ofte i samtaleform, »Elleve hverdagsprædikener» 1891, »Plads for Jesus» 1904, posthumt »Kom til Gud» 1913, jfr. hans homiletikk »Forkyndelsen» 1906. Av systematikeren Fredrik Petersens høyt vurderte p. er lite trykt, »Syv predikener» 1879. Betydelig var Gustav Jensen, »Prækener» 1898, »Fra menighedsforsamlingen» 1905, og ikke mindre Thv.Klaveness, » Evangeliet forkyndt for Nutiden» 1900, »Nye prækener» 19153. Frikirkelig p. fra vekkelsestiden er Albert Lunde, »Prædikener» 1905 og »Fra Calmeyergadens prædikestol» 1913. Markerte predikanter fra den senere tid er den liberale Carl Konow (d. 1923), Jens Gleditsch, »I Jesu navn» 1928. P. av prof. Ole Hallesby og lekmannen Ludvig Hope har fått enorm utbredelse. Biskop Johan Lunde er kjent for sine barne-p. Krigs-p. er »Guds ord i krigstid» ved A. Fjellbu og H. Pharo, samt »Guds hus i fangeleiren» av Kristian Schjelderup. Litt.: O. Kolsrud, Guds ords prediken i norsk reformasjon (i Norsk teol. tidsskr. 1938); A. Brandruds innledning i To og tredive prædikener av Jens Nilssøn 1578—86 (Kristiania 1917); K. Valkner, Peder Brocks prestespeil (i Norsk teol. tidsskr. 1948); P. G. Lindhardt, Peder Hersleb 1 (diss. Khvn 1939); A. H. Winsnæs, Johan Nordahl Brun (Kristiania 1919); K. Støylen, Claus Erimann (Bergen 1955); D. Thrap, Wilhelm Andreas Wexels (Kristiania 1905); G. Ousland, En kirkehøvding (Gisle Johnson, Oslo 1950); O. P. Monrad, Johan Christian Heuch (Kristiania 1919); L. Selmer, Fredrik Petersen og hans samtid (Oslo 1948); G. Fasting, Jens Jonas Jansen (i Norsk teol. tidsskr. 1914); A. E. Sverdrup, Thv. Klaveness som prædikant 137 PREDIKAN (i Norsk teol. tidsskr. 1924); E. Berggrav, Norske kirkeprofiler fra siste slektledd (Oslo 1946). En samlet fremstilling av p.s historie i Norge mangler. K.V. III. Homiletik (av grek. óua, förtroligt samtal) är den vetenskapliga behandlingen av p. Den är först och främst en historisk vetenskap med huvuduppgift att skildra p:s historiska utveckling under olika tider, att bestämma det bevarade predikomaterialets äkthet, förlagor, författare och historiska situation, med ett ord sagt, historisk källbehandling och källutgivning. Därmed är emellertid icke hela problemet löst. Utan en systematisk belysning kommer de olika tidernas predikometoder att bli oförklarliga, eftersom sambandet mellan lärosystem och praktisk p. icke kan upplösas. Slutligen hör till homiletiken även den fitterära sidan, d. v.s. predikans stiltyp under olika tider och i olika system. Grundläggande för uppfattningen av p:s historia blev under lång tid vid sidan om de stora arbetena i praktisk teologi av bl. a. Th. Harnack och Chr. Achelis framför allt H. Hering, Die Lehre von der Predigt (Berlin 1905) och i Norden O. Quensel, Homiletik (Uppsala 1901, 3 ed. 1910) där den historiska synpunkten relativt renodlat dominerade, Samtidigt framväxte en mängd specialundersökningar efter samma mönster, bland vilka — utöver dem som redan nämnts i litt. till avsnitten om p:s historia — följande för Norden anmärkningsvärda kan nämnas: G. Brandt, C. O. Rosenii förkunnelse (Uppsala 1918); E. Leufvén, W. Rudin som predikant (Sthm 1919); dens., P. Waldenström som predikant (Sthm 1920); F. Sjöberg, Utomkyrklig svensk lekmannapredikan (Sthm 1923); Dessa kompletterades genom källutgåvor av ofta god kvalitet, såsom t. ex. To og tredive predikener holdt i aarene 1578—1586 av M. Jens Nilssøn, utg. ved A. Brandrud og O. Kolsrud (Kristiania 1917) samt E. Rodhe—H. Wijkmark, Svensk predikan 1—3: 2 (Sthm 1934—39). Olika försök att få ett nytt grepp på p:s historia har emellertid under senare år företagits genom att en sammansmältning av historiska och systematiska synpunkter skett 138