onekligen beröringspunkter med den grekiska litteraturen och populärfilosofien, men å andra sidan känner redan den babyloniska och egyptiska litteraturen verk, som präglas av ett pessimistiskt grunddrag. Då även gudsbilden i P. är orientaliskt-despotisk och icke hellenistiskt-filosofisk, finns det icke skäl att antaga, att boken vore till sitt innehåll beroende av grekiskt tänkande. Men den omständigheten, att författaren kommer att bryta mot de gamla skemata visar hän på de hellenistiska strömningarnas i allmänhet upplösande inflytande på traditionella föreställningar. Bokens uppkomsttid bör sålunda förläggas till åren 300—200 f.Kr.; om dess jämförelsevis sena ursprung vittnar även det arameiskt färgade språkbruket. Som författare till boken framträder »Predikaren» (1:1, 12), hebr. qohæ'læt, ett ord i feminin form, som ursprungligen torde ha utgjort namnet på ett församlingsämbete (»funktionär vid möte», »mötestalare») och sedan från detta övergått till att konkret avse själva innehavaren av nämnda tjänst. Denna »predikare» säger sig vara »Davids son, konungen i Jerusalem», d. v. s. synbarligen Salomo. Då boken är mycket yngre, är namnet en pseudonym och grundar sig därpå att vishetslitteraturen gärna tillskrevs Salomo och att man väl kunde tänka sig honom ha prövat allt mänskligt. Författarens historiska person är i själva verket okänd. Dock torde man kunna anse honom vara en palestinsk jude. Då P. är så främmande för G. T:s totalintentioner, är det icke att undra på att dess ställning i kanon har varit omstridd i judendomen. Tilläggen i bokens slut (12: 9—11 och 12: 12—14) liksom de här och där i texten förekommande andra tilläggen och förklaringarna tyda på att man i rättrogna kretsar försökt sammanjämka Predikarens »farliga» tankar med den gammaltestamentliga andan, men förgäves — ty P. har konsekvent följt sin egen linje från sina utgångspunkter in i en sådan återvändsgränd, att befrielse står att finna endast i en helt ny gudsrealitet, d. v. s. i evangeliets budskap. Bokens uppenbarelsehistoriska betydelse bör väl närmast ses i detta ljus. 141 PREEXISTENS Litt.: Utom kommentarverken (bl.a. H. Odeberg, Qohælæth. A commentary on the book of Ecclesiastes, Uppsala—Sthm 1929); J. Pedersen, Scepticisme israélite (Revue dďd'hist. et de philos. rel. 1930); K. Galling, Kohelet-Studien (Zeitschr. f. die alttest. Wissenschaft 1932); W. Zimmerli, Die Weisheit des Predigers Salomo (Berlin 1936); H.J. Blieffert, Weltanschauung und Gottesglaube im Buche Kohelet (Rostock 1938); H. L. Ginsburg, Studies in Koheleth (New York 1950; stimulerande men ej helt övertygande); dens., The structure and contents of the Book of Koheleth (i Supplements to Vetus Testamentum 3, Leiden 1955); A. Lauha, Die Krise des religiösen Glaubens bei Koheleth (i Supplements to Vetus Testamentum 3, Leiden 1955). A. La PREEXISTENS. 1. Religionshistoriskt. Medan tidigt inom kristendomen den tanken framkom, att Gud skapat världen av intet och att själva materien sålunda framgått ur en gudomlig skapelseakt, föreligger inom utomkristna religioner föreställningen om en den gudomliga skapelsen preexistent materia. Även själen tänkes existera i en osinnlig sfär före dess förbindelse med en mänsklig kropp i den jordiska tillvaron. P. är sålunda uttryck för en hel världsåskådning, som inrymmer dualismen* mellan sinnligt och osinnligt, materiellt och andligt. Liksom själen tänkes existera i en osinnlig värld före sitt inträde i en viss kropp, så tänkes den stundom fortvara även efter utträdet därur. P.-tanken kan på det sättet förbinda sig med reinkarnationsföreställningen och själavandringsläran (jfr Själ), att en själ, som lämnat en kropp, i sin fortsatta existens är preexistent i förhållande till en rad andra kroppar, i vilka den inkarneras, och så genomgår en ändlös serie nyfödelser. Stundom tänkes en person, såsom t. ex. i Egypten konungen, hava haft en preexistent tillvaro, där hela hans jordeliv är på förhand bestämt och i detalj planlagt, vilket visar sammanhanget mellan p.-föreställningen och predestinationstanken (jfr Predestination). Då — såsom i orfismen -— människan i själavandringens ändlösa kedja tänkes vara ett barn av jorden och stjärnhimlen, kunna till p.-föreställningen och predestinationstanken astrologiska spekula- 142