PRIVILEGIER Alle lutherske frikirker har således synodalforfatning av presbyteriansk type, og også f.eks. i metodismens kirkeforfatning vil man gjenkjenne hovedtrekkene av p. Se også Kyrkans ämbete, Kyrkoförfattning, Stat og kirke. Litt.: J. Moffatt, The presbyterian churches (London 1928); C. L. Warr, The presbyterian tradition (London 1933); A. C. Zenos, Presbyterianism in America, past, present, and prospective (New York 1937); L. J. Trinterud, The forming of an American tradition. A re-examination of colonial presbyterianism (diss. Lund, Philadelphia 1949); J. L. Ainslie, Doctrines of ministerial order in the reformed churches of the 16th and 17th centuries (Edinburg 1940; hovedverk om embetet). E. M. PRESS OCH KYRKA, se Kyrka och press. PREST, se Präst. PRESTE-, se også Präst-, Præste-. PRESTEHISTORIE, se Herdaminne. PRESTEINNSETTELSE, sce Kyrkliga vigningar. PRESTEVIGSEL, se Kyrkliga vigningar. PRIMITIV RELIGION, se Naturfolkens religioner. PRIVILEGIER FÖR KYRKA OCH PRÄSTER- SKAP i betydelsen av rättsligt fastställda förmäåner spelade under medeltiden och ståndssamhällets dagar en mycket stor roll men ha numera förlorat sin betydelse. Medeltidskyrkans kamp för frihet — libertas ecclesiae — innebar ett energiskt försök att lösgöra kyrkan ur »familjens, folkets och statens omfattning under inflytande av den universella kyrkans myndighet» (Brilioth). Härvid spelade införandet av den kanoniska rätten, kyrkans egen rättsordning, en mycket stor roll. Utan hänsyn till den inhemska, världsliga rätten och den världsliga överheten kunde detta dock icke ske; en gränsreglering blev därför nödvändig och denna verkställdes bl. a. genom privilegier, d.v.s. en delegering av konungens rätt, dels till särskilda kyrkliga inrättningar (domkyrkor, domkapitel, kloster o. s. v.), dels till kyrkan i sin helhet. Av största betydelse blev härvid det s.k. andliga frälset, d. v. s. skattefrihet för den kyrkliga egen- 147 domen, andlig domsrätt* och prästernas undantagande från den världsliga jurisdiktionen. Det andliga frälset spåras i Danmark redan 1085 i Knut den heliges gåvobrev till Lunds domkyrka och reglerades närmare 1214. I Sverige-Finland är motsvarande data 1200 — Sverker Karlssons gåvobrev till Uppsala domkyrka — och 1305, då Birger Magnusson utfärdade sitt stora frihetsbrev, grundvalen för kyrkans frihet under den följande tiden. Utgångspunkten för Norges vidkommande äro de 15 »canones» från ärkebiskopsstolens upprättande 1153, Magnus Erlingssons privilegiebrev och uppgörelsen i Tunsberg 1277 mellan konung Magnus Erlingsson och ärkebiskop Jon Raude. Då konungen icke fick avhända sig några rättigheter för sin efterträdare, måste p. ännu under 1600-talet bekräftas — och från kyrkans sida helst utökas — av varje nytillträdande regent i regel i samband med kröningen. Genom besluten på riksdagarna i Västerås 1527 och i Köpenhamn 1536 krossades i Norden medeltidskyrkans ekonomiskt privilegierade ställning och dess jurisdiktion begränsades. På grund av de evangeliska kyrkornas ekonomiska beroende av staten kommo de p., som utfärdades efter reformationen, huvudsakligen att gälla ekonomiska förmäåner. I den danska ordinantian av 1542 heter det sålunda, att präster och »degne» skulle få åtnjuta samma privilegier som förut, och de p., som Kristian IV utfärdade 1661 för »geistligheden», innehålla visserligen bestämmelser, som inskränkte adelns inblandning i kyrkliga frågor, men dock främst äro av ekonomisk karaktär. P. av 1661 stadfästes sedan i något utvidgad form av Kristian V år 1670. I Sverige-Finland har privilegiefrågan spelat en långt större roll och utgjorde länge en av biskoparna särskilt omhuldad form för kyrklig lagstiftning, kompletterande gällande kyrkoordning resp. kyrkolag. Det är sålunda icke fråga om rena ståndsprivilegier. Kravet på »bättre friheter och privilegier» framfördes redan under Johan III, och från 1593 kommo preciserade privilegiekrav vid 148