' varje regeringsskifte. Först 1650 — prelimi- ' närt 1647 — lyckades det biskoparna att få p. stadfästa av drottning Kristina. Dessa p., som även stadfästes av Karl X Gustaf 1655 och av Karl XI 1675, innehöllo till större delen ekonomiska försäkringar för prästerskapet och de kyrkliga institutionerna men också bestämmelser rörande kyrkans lära, främmande trosbekännare och kyrkostyrelsens handhavande. Bestämmelserna i p. inarbetades i stor utsträckning i kyrkoordningsförslagen men uteslötos delvis — bl. a. de ekonomiska — i kyrkolagen av 1686. Vid frihetstidens första riksdag 1719 togs därför frågan om p. åter upp och i regeringsformen av 1723 § 49 fastställdes, att inga nya privilegier fingo utgivas utan samtliga ständers samtycke (jfr konungaförsäkran 1751 § 11 och regeringsformen 1809 § 114). Härigenom hade p. fått samma ställning som vissa partier i grundlagarna och kunde icke ändras utan samtliga stånds beslut (Riksdagsordningen 1723 S 17). I följd härav måste i Finland ändring av kyrkolag eller annan lag, som avviker från p. stiftas i samma ordning som grundlag. Enligt den svenska regeringsformen av 1865 skall ändring eller upphävande av p. ske genom konungens och riksdagens samstämmande beslut och med bifall av allmänt kyrkomöte. Grundstommen i de p., som stadfästes 16/10 1723, utgöres av p. av 1650, men dessa ha på viktiga punkter omarbetats och utökats. De ämnen, som tidigare reglerades genom p., ha numera gjorts till föremål för modernare lagstiftning, och p:s viktigaste betydelse torde vara att utgöra ett skydd för kyrkans inkomster och egendom. Litt.: S. Sjöblom, Prästerskapets privilegier af år 1650 och 1723 (diss. Uppsala, Karlstad 1896); S. Tunberg, Det andliga frälsets införande i Sverige (i Hist. tidskr. 1917); 0O. Holmdahl, Studier öfver prästeståndets kyrkopolitik under den tidigare frihetstiden 2 (Lund 1919); A. Taranger, Kong Magnus Erlingssons privilegium for den norske kirke (Norvegia sacra 4, Oslo 1924); W. Enblom, Privilegiestriderna vid frihetstidens början 1719—1723 (diss. Uppsala 1925); H. Cnattingius, Angreppen på prästståndet och dess privilegier 1765—69 (i Kyrkohist. årsskr. 1931); J. Liedgren, Till frågan om prästeståndets privi- 149 PROFET legier 4617 och 1650 (i Kyrkohist. årsskr. 1938); dens., Tillkomsten av drottning Christinas privilegier 1647 och 1650 (i Kyrkohist. årsskr. 1938); dens., Tillkomsten av drottning Christinas privilegier för prästeståndet (i Kyrkohist. årsskr. 1939); Y. Brilioth, Den senare medeltiden 1274— 1521 (Sthm 1941); J. A. Seip, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon (diss. Oslo 1942); A. O. Johnsen, Studier vedrørende kardinal Nicolaus Breakspears legasjon til Norden (diss. Oslo 1945); L. Weibull, Knut den heliges gåvobrev till Lunds domkyrka 1083 (i Nordisk historia 2, Lund 1948; s. 133 ff.); Den danske kirkes historie 1 (utg. av H. Koch—B. Kornerup, Khvn 1950); C.-E. Normann, Cleri comitialis cirkulär 1723—1772 (Sthm 1952). S. Kj—m PROFET. Religionshistorisk. Med det græske ord rxpopý™4s (egl. en som fremsiger) benævner man i religionshistorien mænd, som optræder med krav på at blive hørt, fordi de forkynder en eller anden guddoms vilje. Oprindelig er p. ligesom præsten nær knyttet til kulten, således at disse to mænds funktioner svarer til hinanden og ofte kun er to forskellige sider af et og samme fænomen. Mens præsten har til opgave at bringe ofrene og sørge for på den offerydendes vegne at ledsage ofret med de rette ord (lovprisning, tak, syndsbekendelse o. s. v.), hvorved præsten repræsenterer folket over for guden, kan man omvendt sige, at p. tolker guddommens vilje over for folket; f. eks. kan han tolke en tørke som straf for en begået synd og kalde til bod og bedring. Som følge af denne nære forbindelse mellem præst og p. kan disse to klasser hyppigt ikke holdes ude fra hinanden, og på mange sprog er Ordet for dem det samme, eller det ord, som betyder præst i ét sprog, kan i et nærbeslægtet betyde sandsiger eller omvendt (f. eks. hebr. kohen præst og arab. kahin sandsiger). Guddommens vilje tilkendegives i reglen for p. i ekstatisk henrykkelse i form af auditioner eller visioner, og ofte omsætter han bagefter, hvad han har oplevet, i et digterisk billedsprog med rytme og rim. — Når p. løsrives fra helligdommen og optræder på egen hånd, lader han ikke sjældent sit sandsagn være til fals for betaling. G. T. Profetismens forudsætninger og fremtrædelsesform. For blot en menneske- 150