PROST av domkapitelsgöromålen och var ordförande i kapitlet. P.-titeln utsträcktes snart till andra präster, som hade uppsiktsplikt över församlingar och prästerskap. I den katolska kyrkan bära numera kyrkoherdarna i vissa mera betydande pastorat ofta namnet p., liksom detta i Polen är titeln på varje kyrkoherde. I de evangeliska kyrkorna är p. en av de titlar, som bäres av de präster, som ha uppsiktsplikt över ett antal församlingar och dess prästerskap. Det allmännaste namnet på dessa är i Tyskland superintendent (så i kyrkor tillhörande den gammalpreussiska unionen), ett annat dekan, som i Sydtyskland, ett tredje Oberpfarrer, som i Thüringen, medan p. användes i Schleswig-Holstein och Mecklenburg och i övrigt, ehuru mindre ofta, sedan gammalt på kyrkoherdarna i vissa bestämda pastorat. I England har en annan av de medeltida domkapitlens ledamöter, dekanen, fått ge namn åt de präster, som ha denna uppsiktsplikt. Den engelska motsvarigheten till de tyska superintendenterna eller prostarna är »rural deans». I överensstämmelse härmed bär ett domkapitels förste ledamot namnet dean (of the Chapter). I de nordiska länderna ha p. funnits sedan medeltiden. Prosteriindelningen torde ha varit genomförd på 1200-talet, och prosterierna ha i huvudsak följt häradsgränserna (därav i Danmark namnet häradsprost). P:s ämbetsområde bar i Sverige namnet kontrakt; därav namnet kontraktsprost. Den danska kyrkoordningen 1539 reglerade p:s ställning och ämbetsgöromäål i Danmark—Norge och den svenska av år 1571 i Sverige—Finland. P. var biskopens ställföreträdare i sitt härad eller kontrakt. Under de första reformationsårhundradena fortsatte han att som en av sina främsta uppgifter ha kyrkodisciplinen, där han i »provsteretten» (Danmark-Norge) eller »prosttinget» (Sverige-Finland) tillsammans med andra präster och lekmän avdömde kyrkotuktsärenden. Provsteretten finnes ännu i Danmark såsom underrätt i mål, som röra de prästerliga ämbetsplikterna och består av en p. och en jurist med lika befogenheter. Eljest är p. numera biskopens medhjälpare 155 inom sitt kontrakt med avseende på uppsikt och visitationer av kyrkor, präster och församlingar. P. tillsättes i Danmark av konungen och insättes i sitt ämbete vid ett »landemode» efter avläggande av prostlöftet. Även i Norge utnämnes han av konungen. I Sverige utser biskopen p., sedan röstning ägt rum bland kontraktisterna, d. v.s. kontraktets präster, vilket val dock icke är för biskopen bindande. I Finland förrättas valet av p. av kontraktets präster, varpå domkapitlet utnämner en av dem, som vid valet erhållit röster. I Danmark, Finland och Norge skall p. vara kyrkoherde, i Sverige kan även annan ordinarie präst utses till kontraktsprost. Vad som säges i Finlands kyrkolag om kontraktsprostens ämbete torde i huvudsak gälla för hela Norden: »Kontraktsprostarna skola, var uti sitt kontrakt, hava tillsyn över lärans renhet, gudstjänstens och kyrkobrukens vidmakthäållande, god tukt och ordning inom församlingarna samt prästernas förhållande i lära, ämbete och leverne, såsom ock vaka däröver att förordningar och påbud uti kyrkliga ärenden behörigen iakttagna bliva». Visitationer förrättar p. på biskopens uppdrag, och han kan också följa denne på biskopsvisitationerna. P. inom ett stift samlas i Sverige regelbundet till prostmöten. I Norge deltaga landets alla p. som en valkorporation vid varje biskopsval. I Danmark är i varje stift en av p. stiftsprovst, i regel kyrkoherden vid domkyrkan. I Norge och Finland är domkyrkoförsamlingens kyrkoherde, domprosten, samtidigt kontraktsprost i domprosteriet, medan domprosttjänsten i Sverige icke är automatiskt förenad med kontraktsprosttjänst. I Sverige-Finland är domprosten vice preses i domkapitlet. I Sverige kan biskopen ge förtjänstfulla kyrkoherdar titeln »p. över egen församling» och i Finland ges denna hedersbevisning även åt andra förtjänta präster. Litt.: Y. Brilioth, Svensk kyrkokunskap (2 ed. Sthm 1946); E. F. Larsen, Den danske kirkeret 1—2 (Khvn 1901—08) ; K. Hansson, Norsk kirkerett (Oslo 1935); Kyrkolag för den evangelisklutherska kyrkan i Finland, utg. av D. Schalin (Helsingfors 1950). R.A. 156