PRST Även om gränserna äro flytande kan p. sägas skilja sig från trollkarlen däri, att han använder sina gåvor i samhällsuppbyggande tjänst. På högre kulturnivå träda de extatiska dragen tillbaka. P. blir en konservativ vårdare av heliga traditioner. Han besitter heliga böcker med kulttexter eller med annalistiskt eller magiskt innehåll. Gärna uppträder han som domare och straffexekutor, som läkare och lärare. Framförallt ägnar han sig åt den officiella kulten, sköter gudabilden, anordnar fester och processioner. För att syftet med offret och bönerna skall nås, mäste varje rit, varje ord och stavelse rätt utföras och uttalas. I Veda-tidens Indien menade man, att hela universums bestånd var beroende av en sådan minutiös noggrannhet. P. bär sin speciella dräkt. Det kan vara en djurfäll, det kan vara en klädnad översållad med prydnader och kultiska symboler. Vid p:s invigning anlägges ofta tonsur. P. får icke ha något kroppsligt lyte. Undantag bilda de prästerliga dvärgar och albinos, som förekomma bland vissa naturfolk. Man ser nämligen något gudomligt i dessas egenart. Så gott som alltid gäller särskilda bestämmelser ang. en p:s äktenskap. Han måste vara moraliskt högtstående och först och främst kultiskt ren. Förbud mot beröring med speciellt barnaföderskor och döda äro vanliga. Ofta är prästämbetet ärftligt. Så länge de eleusinska mysterierna ägde bestånd i Grekland, utfördes de olika riterna alltid av företrädare för bestämda släkter. Mestadels är p. en man. Prästinnor förekomma också talrikt, t. ex. bland germaner, bland greker och romare. P:s ämbete gäller oftast för livstid och är priviligierat. Bl]. a. befrias p. gärna från krigstjänst och från pålagor av olika slag. Vid högre kulturutveckling utbildas ofta en hierarki. Konungen eller översteprästen äro de högsta funktionärerna. G.T. och judendomen. Enligt traditionen fingo i det gamla Israel även andra än p. i egentlig mening offra. Under ökentiden förrättades kulten vid en tälthelgedom med särskilt prästerskap, Aron och hans söner. Efter invandringen talas det tidigt om levi- 163 ter, p. av Levi stam, vid heliga platser, som väl ofta övertagits från kananéerna. Likväl voro icke alla p. av Levi stam. P. vårdade kultföremäålen, t. ex. i Silo arken. De hade lottoraklet »urim och tummim» om hand, undervisade om Guds vilja och avgjorde rättstvister. Först under konungatiden blev offret den förnämsta kultuppgiften. I Jerusalems tempel offrade till en början konungen själv, assisterad av sitt prästerskap. P. vid centralhelgedomen, de s. k. sadokiterna, hade insatts av Salomo. Josias reformation år 622 innebar förbud för all annan kult än den i Jerusalem. Leviterna från offerhöjder och kultplatser på landsbygden fingo visserligen tillåtelse att tjänstgöra i templet med samma rättigheter som det där redan befintliga prästerskapet, men i själva verket tilldelades de lägre befattningar, och efter exilen skildes det bestämt mellan präster, sadoksättlingar, som åberopade härstamning från Aron, och leviter. Båda grupperna indelades i olika klasser. De hade sin huvudsakliga inkomst av offren. Efter hemkomsten från Babel, då landet icke hade någon konung, blev den främste p., översteprästen, högsta andliga och tidvis även världsliga auktoritet. Tempeltjänsten utgestaltades allt rikare. Stor vikt lades vid rituella bruk, såsom soningar och reningar. Sedan Jerusalems undergång existerar inom judendomen intet egentligt prästerskap. De som kunna åberopa prästerlig börd, åtnjuta emellertid fortfarande vissa privilegier vid gudstjänsten i synagogan. Litt.: J. Lippert, Allgemeine Geschichte des Priesterthums (Berlin 1883—84); R. Ch. Darwin, Die Entwicklung des Priesterthums und der Priesterreiche (Leipzig 1929; något tendentiös); G. Widengren, Religionens värld (Uppsala 1945); W. W. Baudissin, Die Geschichte des alttestamentlichen Priesterthums (Leipzig 1889); Aa. Bentzen, Studier over det sadokidiske præsteskabs historie (Khvn 1931); A. C. Welch, Prophet and priest in old Israel (London 1936). L. G. R. N.T. Ordet »präst» kommer av det grekiska rpeoBútEpOS, »presbyter», som egentligen betyder »äldste» och i det svenska N. T. därför regelbundet återgives med detta ord. Där det åter i den svenska översättningen 164