står »präst», står i originaltexten inte presbyter utan iespeús, offerpräst, motsvarande det latinska sacerdos. Detta ord användes i N. T. aldrig om några funktionärer inom den kristna kyrkan — dessa kallas apostlar, presbyterer, biskopar, diakoner, o. s. v. Däremot förekommer ordet íispeú i följande sammanhang: På ett enda ställe användes ordet om en hednisk offer-p., nämligen Apg. 14:13, där det talas om »prästen vid det Jupitertempel, som låg utanför staden». Oftare omtalas judiska »präster» och ännu oftare judiska »överstepräster». Sakarias, Johannes Döparens fader, var p., Luk. 1:53. I berättande sammanhang omtalas präster — utom i liknelsen om den barmhärtige samariten, Luk. 10:31 — några gånger antingen som fientligt sinnade mot Jesus och lärjungarna, Luk. 20:1, Joh. 1:19; Apg. 4: 1 eller såsom anslutande sig till den kristna tron, Apg. 6:7. Jesus hänvisar på ett par ställen till gammaltestamentliga lagar rörande p. Endast de få enligt 3 Mos. 24: 9 äta av skådebröden, Mark. 2: 26; Matt. 12:4; Luk. 6:4, de frambära offer, Matt. 12:5; 4 Mos. 28:9 f., och omskära, Joh. 7: 22; 3 Mos. 12:3, också på sabbaten. Botade spetälska få i överensstämmelse med 3 Mos. 14:3 befallning att visa sig för p., Mark. 1:44; Matt. 8: 4; Luk. 5:14, 17:14. Här förutsättes tydligen att de gammaltestamentliga prästerliga funktionerna vila på gällande gudomlig ordning. Om alltså »präster» omtalas relativt sällan i N. T., förekommer ordet »överstepräst» som sagt betydligt oftare. Egentligen skulle detta ord endast användas om den ende fungerande översteprästen. Så användes det också på flera ställen i N.T. och några överstepräster bli namngivna, Kaifas, Matt. 26: 57, Hannas, Luk. 3:2, Ananias, Apg. 23:2, 24: 1. Särskilt omtalas översteprästen som ledare av förhöret av Jesus, Mark. 14:60 ff. och paralleller. Men anledningen till att ordet »överstepräst» är så vanligt i N. T. är framför allt den att det användes också för att beteckna det högre prästerskapet i allmänhet. Detta är särskilt fallet i Jesu lidandesförutsägelser, t. ex. Matt. 16:21; 165 PRÄST och i lidandeshistorien, Matt. 21:23; 26:3; 26:47 0.s.vV. De hittills behandlade ställena tala endast om förhållanden utanför kyrkan och med ett undantag om judiska p. och överstepräster. Inom några nytestamentliga skrifter påträffar man emellertid också en kristligt-teologiskt betydelsefull användning av dessa ord, i det att dels Kristus kallas » präst» eller »överstepräst», dels de kristna kollektivt kallas »präster». I Hebreerbrevet är det en huvudtanke att Jesus är den ende rätte översteprästen, som avlöst det aronitiska prästadömet. Utgångspunkt för Hebr:s utläggning härom är de gammaltestamentliga föreskrifterna om översteprästen och hans åligganden. Visserligen kan det ibland se ut som om författaren talade om varje tänkbar prästerlig funktion, men i själva verket existerar för honom endast ett verkligt prästadöme, det gammaltestamentliga. Detta framgår av allt som han säger: översteprästen är den ende som får gå in i det allra heligaste och han gör det endast en gång om året — på den stora försoningsdagen — då han frambär offer av djur både för sina egna och för folkets synder. Häremot konņtrasteras Kristi översteprästerliga ämbete punkt för punkt. Kristus har också endast en gång framburit offer men en gång för alla, han har ensam gått in icke i en jordisk helgedom men i själva himmelen, också han har framburit ett blodigt offer men icke av djur utan sig själv, han har icke behövt bära fram offer för egna synder. Hans offer är ett offer, som antikverar hela den gammaltestamentliga offerlagstiftningen, han är den ende rätte översteprästen, icke »efter Arons sätt» men efter »Melkisedeks sätt». Hebreerbrevet anknyter nämligen sin tolkning av det gammaltestamentliga offret som en förebild till Kristi offer till de två ställen i G.T., som tala om prästkonungen Melkisedek, Ps. 110:1, där det talas om »en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt» och 1 Mos. 14, där det bl. a. heter, att Abraham bar fram offer till Melkisedek, d. v. s. Melkisedek var större än Abraham. Kristus är alltså den evige översteprästen, som framburit sig själv som 166