PRÄST ett tillräckligt offer en gång för alla (Hebr. 7: 20 ff.). I 1 Petr. och Upp. finna vi en ny kristligt-teologisk användning av ordet »p.»: alla kristna äro p.: »låten eder som levande stenar uppbyggas till ett andligt hus, så att I bliyen ett heligt prästerskap’, som skall frambära andliga offer», 1 Petr. 2:5, jfr 2:9 och Upp. 1:6: Kristus har »gjort oss till ett kungadöme, till präster åt sin Gud och Fader», jfr 5:10 och 20:6. Också här är den gammaltestamentliga bakgrunden tydlig, särskilt 1 Petr. 2:9 är ett nästan ordagrant citat från 2 Mos. 19:6: »I skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk». Detta att alla äro p., vilket inte blev förverkligat i det gamla förbundet, det blir nu realiserat. Men tanken har också en kristologisk sida: de kristna ha del i Kristus, de få regera med honom, och han har gjort dem till vad de äro: Kristus har »köpt människor av alla stammar och tungomäål och folk och folkslag och gjort dem åt vår Gud till ett kungadöme och till präster, och de skola regera på jorden», Upp. 5: 10. Litt.: E. Schürer, Geschichte des jüdischen Volkes im Zeitalter Jesu Christi 2 (4 ed. Leipzig 1907); H. L. Strack—P. Billerbeck, Kommentar zum N. T. aus Talmud und Midrasch 1—4 (München 1922—28) ; J. Jeremias, Jerusalem zur Zeit Jesu 1—2 (Leipzig 1923—37); G. Wuttke, Melchisedech, der Priesterkönig von Salem (Zeitschr. f. Neutest. Wiss., Beiheft 5, Giessen 1927); H. Wenschkewitz, Die Spiritualisierung der Kultusbegriffe Tempel, Priester und Opfer im N. T. (Angelos, Beiheft 4, Leipzig 1932); G. Schrenk, art. íspeúg i Theol. Wörterbuch z. N. T., hrsg. v. G. Kittel, 3 (Stuttgart 1938). O. L. Gamla kyrkan och medeltiden. Den nytestamentliga uppfattningen om att Kristus var det gammaltestamentliga prästadömets fullkomnare och avlösare fortlevde under Gamla kyrkans tid. Därför kunde, sedan Kristus kommit, blott han kallas p. i den dittills kända innebörden av offerpräst och medlare mellan Gud och människorna. Ständigt upprepas Hebreerbrevets utsagor om Kristus—översteprästen, vilken givit det offer, som gjort alla andra offer obehövliga. Därtill fortlevde också tanken, att alla kristna, därför att de ägde del i Kristus som Ko- 167 nung och Präst, också kunde kallas konungar och p. Utöver de i art. Allmänna prästadömet* nämnda citaten kan ytterligare ett här anföras, nämligen lekmannen Tertullianus’: »Vi äro sanna tillbedjare och sanna präster, som då vi bedja i Anden offra i Anden» (nos sumus veri adoratores et veri sacerdotes, qui spiritu orantes spiritu sacrificamus). Men vid sidan av dessa fortlevande nytestamentliga tankegångar framväxer en från G. T. inspirerad syn på kyrkans ämbete som ett prästadöme (sacerdotium) i den vedertagna meningen, som sedan den helt utformats och allmänt accepterats kom att bli kyrkolära redan under Gamla kyrkans slutskede. I N.T. bar kyrkans ämbete aldrig namnet prästadöme (sacerdotium) eller dess utövare namnet präst (sacerdos) utan det kallades som helhet »försoningens ämbete», d. v. s. det som hade uppdraget att förkunna det för alla tider giltiga Kristusoffret. Men nu sker omvandlingen av detta »försoningens ämbete» till ett offerämbete. Det sker främst genom att Gamla testamentets föreskrifter för det aronitiska prästadömet mer och mer överföras till att gälla kyrkans ämbete till dess detta såväl till namn som uppgifter ses som en direkt fortsättning av det förra. Detta kunde ske genom att eukaristin, som var en åminnelse av Kristi offer och ett församlingens åtnjutande av dettas välsignelser kom att betraktas som ett »fortsatt offer» (se Nattvarden och Offer), varvid den tjänstgörande p. ej främst blev utdelaren av gåvorna till de troende utan förvandlingsundrets åvägabringare och frambärare av den på altaret närvarande Kristus som ett offer till Gud. Sedan föreställningen om nattvarden som ett dagligt offer och kyrkans ämbete som uppehållaren av detta offer blivit allmän, applicerades de gammaltestamentliga föreställningarna snabbt på detta sacerdotium. Dit hörde föreställningen att offret krävde ett från folket skilt stånd — ett cľerus — som ensamt hade rätten och förmågan att ombesörja den kultiska tjänsten. Medan N.T. ej kände skillnaden p.—lekman finner vi av denna anledning en allt starkare gränsuppdragning dem emellan (se 168