Lekman). Ännu Tertullianus finner skillnaden mellan p. och lekman vara en ordning, som kyrkan själv vidtagit (differentiam inter ordinem et plebem constituit ecclesiae auctoritas), varför man hos honom heller icke finner en särskild prästerlig »karaktär» eller högre religiös dignitet som p. men icke lekmannen innehar. I nödfall kan lekmannen döpa, förrätta nattvarden och i kraft av allas sacerdotium »vara sin egen präst». Ända till 400-talet måste också biskopen väljas »av hela folket» och ordineras »med allas samtycke». Men efter denna tid finna vi hur sacerdotium löses från beroendet av den övriga kyrkan, och att dess privilegium att på grund av sin högre kultiska helighet ensam få förrätta de kyrkliga uppgifterna ytterligare understrykas. Denna helighet, som är nödvändig för att offret skall kunna förrättas rätt och därav äga sin kraft ingjutes genom vigningen. I anslutning till den utbildade dopteologin, i vilken läran om den förblivande dopnåden hos den döpte fastslagits, förklarade sålunda Augustinus, att även prästvigningen förlänade en likartad förblivande nåd, som åt den vigde gav en bestämd oförstörbar själsprägel (character indelebilis), som gjorde honom skicklig till de prästerliga funktionerna. Till Augustinus’ character indelebilis-tanke hade den donatistiska striden bidragit. Enligt donatismen* måste en i dödssynd fallen p:s sakramentala handlingar vara icke blott ogiltiga utan värdelösa, eftersom han som avfallen ej kunde äga Anden. Ett accepterande av denna donatistiska uppfattning skulle ha betytt att man också måst erkänna, att den av en sådan p. betjänade församlingen icke kunde existera som kristen församling och dess medlemmar ej som kristna, eftersom deras p. ej kunde förmedla sakramentens välsignelser till dem. I motsättning härtill hävdade Augustinus, att kyrkan måste kunna existera oberoende av den enskilde p:s personliga vandel och att sakramenten även i en i dödssynd fallen p:s hand måste äga sin kraft. De måste få denna sin kraft ej på grund av p:s personliga helighet utan på grund av hans i vigningen förvärvade »kultiska helighet» (character), som icke 169 PRÄST kunde gå förlorad genom ett personligt fall utan var oförstörbar (indelebilis). Genom Augustinus’ vigningsteologi fick redan förut hävdade tankegångar sin avslutning. Gregorius av Nyssa hade sålunda hävdat, att vigningen omdanar den gamla människan och gör henne mogen och duglig för de prästerliga uppgifterna. Var och en av p:s olika vigningar fram till den slutgiltiga presbytervigningen bidrog till den prästerliga charactern. »Genom varje vigning helgas prästen än mer och hans prästerliga kraft stärkes» (Pseudo-Dionysios). Tridentinum fastslog slutgiltigt för den romersk-katolska kyrkans vidkommande dess lära om p. Enligt denna är offer och prästadöme (sacrificium et sacerdotium) oskiljaktigt förenade såväl i N. som G. T. Liksom det i N. T. finnes ett av Kristus instiftat och av kyrkan mottaget offer, som Kristus befallt kyrkan att fullfölja, så finns där ett prästadöme, i vilket G. T:s övergått. Detta sacerdotium är ett nödvändigt medlarämbete mellan Gud och människorna. I synnerhet har det av Kristus fått uppdraget att förnya det eukaristiska offret, som prästen förmår frambringa i kraft av sin vigning. Reformationen. På knappast någon punkt var kritiken mot den dittillsvarande kyrkoläran så skarp från reformatorernas sida som beträffande den nu skildrade uppfattningen om p. Ett så uppfattat kyrkligt ämbete förnekade Kristi evigt giltiga offer. Och uppfattningen om p. som nödvändig medlare förnekar Kristi gärning, som upphävt all fortsatt medlartjänst. Clerus som ett särskilt från folket skilt stånd liksom character indelebilis var för reformatorerna intimt förknippade med det romersk-katolska p.-begreppet och uttryck för dettas innersta nerv, medlarämbetet, i vilket p. i mässoffret erbjuder Gud ett sonoffer för människornas synder. Både för att kunna korrigera denna syn på kyrkans ämbete och för att hävda nytestamentliga tankegångar återupplivade reformationen tankarna om det allmänna prästadömet (se detta ord). Kyrkans ämbete måste uppbyggas på annat sätt än som ett sacerdotium, nämligen som ett ministerium, en 170