PRÄSTLÖFTE I Finland har p. tillsammans med finska läkarförbundet tagit initiativ till återkommande konferenser mellan läkare och präster i själavårdsfrågor. Fördjupande av den nordiska kyrkogemenskapen har varit en angelägenhet för samtliga p. Ett led i strävandena härför utgöra de av p. anordnade nordiska prästmötena. Sådana ha hittills hållits i Lund 1924, Hilleröd 1927, Trondheim 1930, Helsingfors 1933, Visby 1936, Roskilde 1939, Bergen 1946, Helsingfors 1949 och Göteborg 1953. Vad dessa möten uträttat för kunskapen om och förståelsen mellan de nordiska kyrkorna inom p. och för det rent personligt kollegiala utbytet är icke obetydligt. Inte minst torde detta ha visat sig under krigsårens nödtvungna isolering. Slutligen bör nämnas p:s strävanden att genom upprättande av stipendie- och rekreationsfonder samt understödskassor av olika slag ekonomiskt stödja medlemmarna och deras familjer. Litt.: H. S. Blom Svendsen, Den norske kirkes presteforening 1900—1950 (Oslo 1950); Allmänna svenska prästföreningen 25 år (Sthm 1928); Femtio år med Allmänna svenska prästföreningen (Sthm 1955). Y.. PRÄSTLÖFTE. Sedan gammalt ha vid prästvigningen ordinandi avlagt ett trohetslöfte till biskopen. Detta är också förhållandet i nu gällande pontificale romanum. Under medeltiden avgavs detta p. antingen före eller efter ordinationen och ordinandi lade härvid sina knäppta händer i biskopens. I Sverige torde p. redan under medeltiden ha varit infogat i själva ordinationsritualet och ha omfattat tre löftesfrågor, medan annorstädes endast en löftesfråga synes ha förekommit. Till den i Wittenberg 1535 införda evangeliska ordinationen kom också att fogas ett p. Efter läsningen av 1 Tim. 3: 1—7 och Apostlagärningarna 20:28—31 sammanfattar ordinator prästämbetets plikter och ställer frågan: »Seid ihr nun solches zu tun bereit?» som av ordinandi besvaras med »ja». Detta p. intogs sedan i ett stort antal tyska agendor och infördes även i Danmark—Norge. Här kom också den medel- 175 tida ceremonien med handslaget att bibehållas, och Kirkeritualet 1685 föreskriver, att ordinandi skola ge biskopen »hånd og siden alle de hosstående præster». I det svenska prästvigningsritualet i Kyrkoordningen 1571 är p. utformat i anslutning till medeltida svensk tradition men omfattar fem löftesfrågor. Av dessa gäller den första i båda fallen, om ordinandi vilja mottaga prästämbetet. Under tiden efter 1500-talets mitt kompletterades och ersattes i vissa fall de nu nämnda kortfattade och enkla p. med en detaljerad ed angående prästens lära, ämbetsförvaltning, leverne och lydnad mot andlig och världslig överhet. Ursprungligen avlades denna ed vid den examen, som föregick ordinationen, men kom sedan att närmare sammankopplas med denna. I det evangeliska Tyskland möter tidigt kravet på en sådan ed, och den blev under senare delen av 1500-talet allt mera detaljerad och omfattande särskilt i fråga om förpliktelsen till den rena evangeliska läran. Förhållandet är detsamma i de nordiska kyrkorna. Utgångspunkten för en särskild prästed synes i Danmark-Norge vara den 1546 införda s.k. simonieden och i Sverige och Finland det av Johan III 1572 framställda och i Nova ordinantia av 1575 sedan införda kravet på en vid ordinationen avgiven skriftlig »obligation» om trohet mot överheten och lydnad mot biskopen »i religionssaker och uti det som rätt är». Till sitt innehåll blevo dessa eder till en början ganska varierande men så småningom blev uniformiteten allt större både inom de enskilda stiften och inom de olika landskyrkorna. Den i Kirkeritualet 1685 intagna eden bygger sålunda på den ed, som under de närmast föregående årtiondena använts i Ribe och på Fyen. I Oslo stift användes samma prästed under tiden 1601—1720. Den i Kyrkolagen 1686 föreskrivna eden återgår delvis på de tidigare av prästerskapet utarbetade kyrkoordningsförslagen men har betydligt utökats och skärpts. Denna ed, som skulle avläggas med »hand å den heliga bibel», var emellertid i motsats till förslagen avsedd att ersätta p. i 1571 års kyrkoord- 176