ning, medan motsvarande ed i Danmark-Norge skulle avläggas efter ordinationen. Prästeden i 1686 års kyrkolag förkortades 1829 och 1878 och ersattes med ett i kyrkohandboken intaget p. Efter motion av biskop G. Billing vid 1903 års kyrkomöte, närmast föranledd av frågan om p:s förpliktande karaktär med avseende på bekännelseskrifterna, erhöll p. sin nuvarande lydelse. Det svenska p. utgöres av fem av ordinanden med ja besvarade frågor samt en av domkapitlets notarie förestavad högtidlig försäkran. I Danmark avskaffades prästeden 1870, på Island 1889 och i Norge 1870 och ersattes av p., som för Norges del fick sin nu gällande form 1920. P. i de nordiska kyrkorna äro i stort sett lika och innebära en förpliktelse om rätt lära i enlighet med Skriften och bekännelseskrifterna, redlig ämbetsförvaltning och föredömlig vandel. Det danska och svenska p. inskärper dessutom lydnad mot »Foresatte og Embedsbrødre» resp. »förmän» samt mot »kirkelige Love og Anordninger» resp. »kyrkans lag och ordning», medan det danska och norska upptar den gamla förpliktelsen till fortsatta studier. Enligt det danska p. lovar ordinanden även att »modarbejde Misbrug af Nådens hellige Midler og bekæmpe sådanne Lærdomme, som strider mod Folkekirkens Trosbekendelse. I Sverige och Finland har p. kvar den från medeltiden härrörande frågan, om ordinanden vill åtaga sig prästämbetet. Det norska och isländska p. avslutas med handslag, medan det danska och svenska ha en nära nog likalydande högtidlig försäkran. I Finlands kyrka är eden fortfarande kvar och ingår i gällande kyrkolag (§ 117). Innehållet är ungefär detsamma som i de nämnda p. Se även Symbolforpligtelse. Litt.: L. Eisenhofer, Handbuch der katholischen Liturgik 1—2 (Freiburg im Breisgau 1932—33); G. Rietschel, Luther und die Ordination (2 ed. Wittenberg 1889) ; P. Drews, Die Ordination, Prüfung und Lehrverpflichtung der Ordinanden in Wittenberg 1535 (i Deutsche Zeitschr. f. Kirchenrecht 1905); G. Löber, Die im evangelischen Deutschland geltenden Ordinationsverpflichtungen (Leipzig 1905); H. Mulert, Die Lehrverpflichtungen in der evangelischen Kirche Deutsch- 177 PRÄSTLÖN lands (2 ed. Tübingen 1906); M. Luther, Das Ordinationsformular (i Weimaruppl. bd. 38); G. Rietschel—P. Graff, Lehrbuch der Liturgik (Göttingen 1951; med ytterligare litt.-anvisningar); H. F. Rørdam, Om den danske kirkes symbolske bøger og om præsteeden (i Kirkehist. saml. 2:5, Khvn 1869—71); dens., Prøver aflagte af studenter ...i biskop Jens Gødesens tid (1593—1626), (i Kirkehist. saml. 3: 2, Khvn 1877 —80); dens., Den ældste bekjendte form for præsteeden i den danske kirke (i Kirkehist. saml. 3:4, Khvn 1882—84); dens., Edsbog for præster og rektorer i Fyens stift 1616—51 (i Kirkehist. saml. 3:5, Khvn 1884—86); V. Lindegaard-Petersen, Symbolforpligtelsen i den danske kirke (i Teol. tidsskr. Khvn 1907—08); Den norske kirkes mindeskrift ved reformationens 400-års jubileum 1917 (Christiania 1917); H. Lundström, Laurentius Paulinus Gothus (Uppsala 1893—98) ; dens., Bidrag till prästedens historia i Sverige (i Kyrkohist. årsskr. 1901); H. Block, Till de kyrkliga förpliktelsernas och invigningarnas historia i Sverige (i Kyrkohist. årsskr. 1913); A. Taranger, Prestenes bekjennelseplikt i den norske kirke (Norvegia sacra 7, Oslo 1927); E. Rodhe, Svenska kyrkan omkring sekelskiftet (Sthm 1930); O. Hassler, Linköpings stift under biskop Samuel Enander 1655—1670 (diss. Lund 1935); K. F. Hansson, Lundabiskopen Peder Winstrup före 1658 (diss. Lund 1950; med ytterligare litt.- anvisningar); Confessio et ordinatio ecclesiarum danicarum anno MDLXI conscriptae, udg. af B. Kornerup (Khvn 1953). S. Kj—m PRÄSTLÖN. Ursprungligen voro kyrkoegendomen och de kyrkliga inkomsterna gemensamma för ett helt stift och förvaltades av biskopen, senare med hjälp av en »oeconomus». Av denna egendom hade prästerna i stiftet sitt månatliga understöd. Det skulle förstärka de inkomster, som de själva hade att skaffa sig genom eget arbete i yrken, som ej voro oförenliga med kyrkans etik. Stiftsinkomsterna fördelades senare — först i den romerska kyrkan — i fyra delar, varav en användes för biskopens och stiftets gemensamma behov, en till klerus’ underhåll, en för de fattiga och en för underhållet av de kyrkliga byggnaderna. På 400- och 500-talet uppdelades den gemensamma stiftsegendomen på de olika församlingarna, vilka sedan i huvudsak varit kyrkoegendomens ägare. Av församlingskyrkans egendom ägde 178