PRÄSTLÖN prästerna sitt underhåll. Om en enskild person eller en bygds befolkning byggde en kyrka, fick denna ej vigning, förrän stiftarna gjort en donation för gudstjänstens uppehållande i kyrkan och därmed för prästens underhåi!. Egendomen för prästens underhåll måste vara tillräcklig för detta ändamål och given för all framtid, så att den senare icke fick avyttras eller förminskas. På germanskt område erhöll prästen sin kyrka och den till denna donerade jorden som »förläning» (beneficium) av den storman eller jordägare, som byggt kyrkan och donerat jorden till den. Namnet »beneficium» övergick senare att bliva benämningen på prästens lön, efter vilka grunder han än erhöll den. Beneficiet kunde bestå av skilda beständsdelar. Viktigast var jordegendomen och dess avkastning. Jorden var den värdebeständiga egendomen, och till sådan skulle också inkomster, som ej behövde förbrukas för p., förvandlas. Utöver jordegendomen vid huvudkyrkan, den egentliga prästgården, funnos jordegendomar vid annexkyrkorna, på svenska kallade stomhemman, också de avsedda för sockenprästens underhåll. Utöver avkastning av prästgård och stomhemman uppbar prästen tionde, jura stolae och offer. De gammaltestamentliga föreskrifterna om tionde började tillämpas i kyrkan i och med att prästerskapet började anses som efterföljare till och fullbordare av det gammaltestamentliga prästadömet. Under de tidigare århundradena ansågs tiondet som en frivillig gåva, men från 600-talet uppfattades tiondegivandet mer och mer som en alla kristna åliggande förpliktelse. Det var prästen och ej kyrkan som sådan som hade rätt till tiondet. Han hade emellertid att dela det i tre delar, en för kyrkans underhåll, en för de fattiga och en för sig själv (800-talet). Senare gjordes en fyrdelning, varvid biskopen erhöll den återstående fjärdedelen. Tionde skulle främst ges av jordens avkastning levererat in natura såsom säd och andra jordbruksprodukter samt levande djur. Först i andra hand kunde tionde erläggas i reda penningar. 179 Till p. hörde vidare avgifterna för olika kyrkliga förrättningar (jura stolae). Under äldsta tider voro sådana gåvor förbjudna, men senare tillåtna och sist påbjudna. De gåvos vid dop, vigsel och jordfästning men ej för nattvard och sista smör}jelse och ej regelbundet vid bikt. De reformerade kyrkorna övertogo det medeltida systemet för p. Först så småningom skedde en övergång till ett annorlunda uppbyggt och mera enhetligt avlöningssystem, först i de reformerta kyrkorna, senare i de lutherska och sist i de anglikanska kyrkorna. De nordiska länderna ge exempel på hur denna utveckling skett. Se även Kyrklig egendom. Litt.: E. Friedberg, Lehrbuch des katholischen und evangelischen Kirchenrechts (6 ed., Leipzig 1909); J. B. Sägmüller, Lehrbuch des katholischen Kirchenrechts 1—2 (4 ed. Freiburg im Br. 1925—26) ; E. H. Schalling, Den kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige (diss. Uppsala 1920; se särskilt inledningen). R. A. Danmark. Præsterne var indtil lidt ind i dette århundrede meget uensartet lønnede, idet deres lønning beroede på størrelsen af de enkelte præsteembeders lokale indtægter. I 1919 og 1920 vedtoges to lønningslove for Folkekirkens tjenestemænd henholdsvis i og udenfor hovedstaden, hvilke gentagne gange er blevet ændrede senest 1946 (lovbekendtgørelse nr. 417 og 418 af 12/7 1946). Herefter er præsteembederne normeret i 4 lønningsklasser, og præsterne modtager fast løn hovedsagelig i overensstemmelse med de principper, der gælder for statstjenestemandslønningerne. De faste præster oppebærer foruden grundløn en del tillæg — alderstillæg, såkaldt almindeligt pensionsgivende tillæg, reguleringstillæg, stedtillæg samt — for så vidt angår præsterne udenfor hovedstaden — kontorholdsgodtgørelse og befordringsgodtgørelse. De fleste præster har desuden tjenestebolig, for hvilken der i deres lønning fradrages 1/s af grundlønnen og det hertil svarende almindeligt pensionsgivende tillæg. I en del tilfælde er der fra gammel tid tillagt præsteembederne visse naturalydelser, f. eks. brænde, som tilfalder præsterne udover deres almindelige lønning eller som en del af denne. 180