Hvor der er avling forbundet med embedet, har præsten fortrinsret til at drive denne for egen regning imod erlæggelse af en betaling, der som regel er noget mindre end sædvan- lig forpagtningsafgift (det såkaldte »tilsvar»). Præsterne modtager tilskud til embedsdragt og flyttegodtgørelse ved forflyttelse til andet embede. De er berettigede til pension for sig selv eller enke og børn under 18 år imod fradrag i deres lønning af 5 % af grundlønnen med alderstillæg og almindeligt pensionsgivende tillæg. For midlertidige hjælpepræster gælder der særlige regler. Midlerne til udredelse af præstelønningerne fremkommer dels gennem forrentning af de af stiftsøvrighederne administrerede embeds- kapitaler, f. eks. afløste tiender og grundbyr- der, og dels gennem lokale indtægter, f.eks. forpagtningsafgift, »jordrenter» af bortsolgte husmandsparceller (lov 4/10 1919), afløsningsvederlag for højtidsoffer og offer og accidenser. Disse indtægter er idag langt fra tilstrækkelige til dækning af præstelønningerne. Det manglende beløb dækkes dels gennem ligning på Folkekirkens medlemmer (udenfor hovedstaden den såkaldte lands- kirkeskat) og dels gennem et betydeligt tilskud af statskassen. Litt.: Kirkelovene af 1922, udg. af L. Petersen (Khvn 1944). A. R. Finland. Lagstiftningen om prästerskapets avlöning bygger på principen att varje församling själv skall avlöna sina präster. Ännu enligt förordningen av år 1886 erlades avlöningen i huvudsak in natura, grundad på tionde. Denna sekelgamla beskattning har upphört allt eftersom lagen av den 4 aug. 1922 har tillämpats. I enlighet med denna erhåller prästerskapet penninglön av fastställd storlek ur församlingens medel. Därtill skedde en utjämning så, att de stora lönerna sänktes och de små höjdes. Betalningstungan fördelades även mera rättvist mellan församlingsmedlemmarna. Den nuvarande avlöningslagen av den 29/12 1944 samt de i den gjorda ändringarna av den 27/5 1949, den 21/6 1954 och den 17/6 1955 skilja sig ej i princip från den tidigare, även om anmärkningsvärda ändringar gjorts. Den viktigaste av dessa är 181 PRÄSTLÖN stadgandet, att prästerskapets penninglön bestämmes enligt avlöningsklasserna för innehavare av statstjänst. Avlöningen för församlingens ordinarie prästerskap är av två slag: penninglön och naturaförmäåner. Penninglönen bildas av grundlönen samt ålders- och dyrtidstilläggen, vilka bestämmas enligt de för innehavaren av statens tjänst eller befattning fastställda avlöningsklasserna. Vid bestämmandet av avlöningens storlek beaktas i synnerhet församlingens folkmängd, arbetstungan vid dess skötsel, ortens dyrhet och tvåspråkigheten. Kyrkoherdens grundlön kan bestämmas enligt 21—34 avlöningsklasserna, kapellanens, komministerns och adjunktens enligt 20— 27 avlöningsklasserna. ÄÅlderstillägg erhålles efter 3, 6, 9, 12 och 15 års oavbruten tjänst i en och samma församling, församlingen dock obetaget, att taga i beaktande vederbörandes tjänstetid jämväl i annan tjänst. Kyrkoherden erhåller därtill för ledningen och övervakandet av kansliarbetet ett arvode, som utgör 5—10 % av grundlönen samt därutöver inkomsterna från kansliet, om han handhar kansliarbetet ensam. Om församlingen däremot avlönar ett kanslibiträde, tillfalla inkomsterna från kansliet församlingen. För enskilda kyrkliga förrättningar erhåller prästen ej längre särskild ersättning. Extraordinarie prästtjänst räknas i allmänhet med hänsyn till penninglönen till samma avlöningsklass som kapellanen. Domkapitlet, som förordnar till tjänsten, bestämmer samtidigt lönen. Naturaförmäånerna. Sedan gammalt har till prästerskapets avlöning hört boställe. Tidigare kunde det vara anmärkningsvärt stort. Nuförtiden ha prästgårdarnas odlingsområden i hög grad minskats. Med stöd av snabbkolonisationslagen (år 1940) och jordanskaffningslagen (år 1945) har församlingarnas jord överlåtits åt den förflyttade karelska befolkningen, krigsinvalider och andra, som varit i behov av jord. Den del av bostället, vilken är bestämd för prästen, benämnes prästgård. Numera omfattar den högst c:a 5—6 har, vanligtvis 182