De sålunda bestämda löneförmäånerna voro ' mycket ojämna. Ett försök är 1862 att åstad- 4 komma rättelse häri genom femtioåriga lönekonventioner i pastoraten medförde en mycket begränsad förbättring. Genom 1910 års lag om reglering av prästerskapets avlöning infördes ett helt nytt system. Envar präst erhöll en lön, anpassad efter hans tjänsteställning, tjänstgöringsdistriktets areal och folkmängd, tjänstgöringens besvärlighet samt levnadskostnaderna i orten. Lönen fastställdes för tjugu år i sänder. Tertialtionden indrogs till statsverket och avskrevs mot att statsverket betalade en årlig ersättning av 4,6 mill. kronor. Beloppet jämte en del andra inkomster tillfördes en central fond, kyrkofonden, från vilken sedan tillskott utbetalades till de pastorat, vilka icke själva mäktade bestrida kostnaderna för sina prästers löner. Från fonden betalades också arvoden till kontraktsprostar och e.o. präster samt pensioner (emeritilöner) m.m. Systemet för finansieringen av prästlönerna reformerades 1932. Varje pastorat skall till p. använda i första hand avkastningen av sina prästboställen och andra dylika prästlönetillgångar samt därefter församlingsavgifter till ett belopp motsvarande en uttaxering av högst 20 öre för skattekrona. Räcker inte dessa medel, erhåller pastoratet återstoden som tillskott av kyrkofonden. Till denna utgår sedan 1933 vid sidan av tiondeersättningen och överskott å boställsavkastningen en allmän kyrkoavgift, som utdebiteras inom pastoraten. Sedan de enligt 1910 års lag bestämda prästlönerna gång efter annan blivit ökade genom provisorisk tilläggslön och dyrtidstillägg, omreglerades prästlönerna genom 1951 års prästlönereglemente till nära överensstämmelse med det statliga lö- nesystemet. Finansieringen av lönerna sker emellertid alltjämt enligt det år 1932 införda systemet. Enligt reglementet indelas prästerna i lönegrader, varav för ärkebiskop, biskop och domprost finnes en, för kyrkoherdar och komministrar vardera fyra, för kyrko-, kontrakts- och stiftsadjunkter var- 185 PRÄSTMÖTE dera en och för pastoratsadjunkter fyra lönegrader. Inom lönegraderna (utom de två högsta) gives ålderstillägg i form av löneklasser. För varje ordinarie prästtjänst i riket finnes en fastställd lönegrad, bestämd i första hand med hänsyn till tjänstgöringsdistriktets folkmängd och areal. Särskilda bestämmelser finnas om prästdräktsbidrag, representationsbidrag (för biskopar), kallorts- och språktillägg (i de finsk- och lapsktalande församlingarna), prostarvode m.m. Biskop erhåller fri tjänstebostad, annan präst betalar hyra för tjänstebostad, där sådan finnes enligt fastställda grunder. Prästerna erhålla pension efter grunder uppgjorda i likhet med allmänna pensionsreglementet för statens tjänstemän. Litt.: Prästlöneregleringskomiténs betänkanden och förslag 2 (Sthm 1903); Betänkande och förslag angående reglering af prästerskapets aflöning (Sthm 1909); Statens offentliga utredningar 1929:39; 1931:25; 1948:44; 1950:43. G.H.P. PRÄSTMÖTE eller diecesansynod, mötet mellan klerus i ett stift och dess biskop, kan påvisas, i Österns kyrkor mot slutet av 200-talet, i Västerns under 300-talet. Dessförinnan, då blott städerna uppvisade kristna i större antal och prästerskapet i staden och vid biskopskyrkan utgjorde en enhet, presbyteriet, hade man ej behov av p. När kristendomen bredde ut sig även över landsbygden i missionsområdena, måste emellertid biskoparna överväga, på vilket sätt de skulle kunna göra sin makt gällande ocksä över landsprästerna. Medlet härför blev p. Redan under äldre medeltid efterbildades kontinentens p. i de nordiska länderna. I Danmark synes den kontinentala seden med p. under våren, försommaren och hösten ha följts (Johannes’, 24/6, och Dionysius’, 9/10, landemode). Där organiserades tillika p. som en representationssynod efter kontinentalt mönster med blott biskopen och företrädare för stiftsprästerskapet som deltagare. I vissa andra, till ytvidden större, nordiska stift lade väårflod och höstregn sådana hinder i vägen, att endast högsommaren kunde ifrågakomma som mötestid (Petrus och Paulus, 29/6, Marie visitatio, 2/7, och Knut konung, 10/7). Åtminstone 186