PRÄSTMÖTE sedan 900-talet låg mötestiden även för stora, årliga folkting på Island och i Norge inom samma gränser i kalendern som de sistnämnda. Genom att förlägga allmänna p. till de platser, där dessa ting höllos, förenade mångenstädes episkopatet i de nordiska länderna stiftens förnämsta möten med landskapens. I sådana stift blev p. en årligen återkommande företeelse och inordnades på ett organiskt sätt i samhället. Den roll, p. spelade i detta, avspeglas även i de här och var uppträdande »prästmötesmarknaderna». Genom det medeltida samhällets fortgående differentiering blev p. mer och mer blott en prästerskapets angelägenhet, en utveckling som accentuerades och fullbordades genom reformationen. Ingenstädes i de nordiska länderna synes dock p. ha försvunnit genom denna, även om en avmattning i frekvensen kan påvisas. I Sverige och Finland kom med ortodoxien en renässans för p. De urgamla terminerna för p. ersattes en efter en med nya, och p:s uppgifter i det episkopala läroämbetets och jurisdiktionsmaktens tjänst togo samma omfattning som under medeltiden. Till det första av de dubbla årliga p., som på sina håll inrättades, kallades kyrkoherdarna, till det andra det obefordrade prästerskapet, som i samband med p. undervisades och förhördes. P. blev jämväl forum för biskopsval, för till- och avsättning av präster o.s.v. Intill nutiden ha p:s uppgifter ständigt försvagats. Detta gäller dock mindre om p. i Sverige och Finland, vilket i högre grad än det danska och det norska p. bevarat traditionerna från äldre tider. Nu gällande förordningar stadga sålunda om regelbundet återkommande p., visserligen ej varje men i Sverige dock minst vart sjätte år — Finland vart femte år — med deltagande av hela prästerskapet i varje stift. I centrum för överläggningarna vid p. i Sverige och Finland står fortfarande en avhandling. I stället för statuterna avger biskopen en berättelse om tillståndet i stiftet. Till grund för denna, liksom en gång för statuterna, ligga kyrkoherdarnas rapporter och ämbetsberättelser. Bidrag till kännedomen om 187 stiftsförhållandena i äldre och i nyare tid lämna också levnadsteckningarna över avlidna präster, en utvidgning av den medeltida seden att meddela namnen på de sedan föregående p. bortgångna. — För Finlands vidkommande gäller till skillnad från Sveriges, att p. böra uttala sig om förslag till ändringar i kyrkolag och kyrkliga böcker o.s. v., innan kyrkomötet behandlar dem; p. kunna också taga initiativ i dylika frågor. P. intar i våra dagar en anspråkslösare plats än förr. Andra organ ha övertagit många av dess forna uppgifter. Verksamheten i samhället, som en gång försiggick i mötesformer, skötes nu till övervägande del av ämbetsmän med de moderna kommunikationsmedlens hjälp. Det torde därför ej vara möjligt att återge p. dess gamla ställning, kanske ej ens att göra det till en livskraftig arbetsform för stiftet i dess helhet. Ifråga om själavård och undervisning och till befordran av personlig kontakt och gemenskap har emellertid p. uppgifter för all framtid. Litt.: Benedict XIV, De synodo dioecesana libri tredecim 1—3 (1763); C. R. Cheney, English synodalia of the thirteenth century (London 1941); E. Brzoska, Die Breslau Diözesansynoden bis zur Reformation, ihre Geschichte und ihr Recht (Breslau 1939); S. Kroon, Det svenska prästmötet under medeltiden (diss. Lund, Sthm 1948); dens., Det svenska prästmötet (i Svenska kyrkans årsbok 1950); S. Kjöllerström, Stiftsstyrelsen i den svenska kyrkan (i E. Rodhe. En hyllning ... Lund 1948); dens., Biskopstillsättningar i Sverige 1531—1951 (Lund 1952); G. Wetterberg, Handbok i kyrkolagfarenhet (6 ed. Lund 1950); Kyrkolag ... 1869 jämte ändringar intill 1950. Redigerad av O. D. Schalin (Helsingfors 1950). SiK Danmark. Ved reformationen bortfaldt de hidtidige stiftssynoder. Biskopperne udøvede deres jurisdiction på visitatserne med de lokale lensmænds og provsters bistand. Biskopperne i Sjælland, Skåne og Fyen samlede imidlertid en gang om året deres provster til synoder, hvor kirkelige sager drøftedes, og hvor kongens love og biskoppens monita blev kundgjort, for at provsterne derefter på herredssynoder kunne lade dem gå videre til sognepræsterne. I de jyd- 188