sökande, och vid enhälligt förord för en av dessa skall han utnämnas. Island. Gällande isländsk lag om p. är från 1915, men bygger i huvudsak på lag från 1907 och 1886. Ansökan ställes till biskopen, som fastställer röstdag. Om hälften av de röstberättigade (alla, som tillhöra folkkyrkan och nått 25 års ålder) inom pastoratet deltaga i valet och hälften av de avgivna rösterna tillfalla en kandidat, är denne lagligen vald och skall av kyrkoministern tillsättas. I annat fall kan kyrkoministern utnämna vilken av de sökande han vill. Dock har nästan undantagslöst den blivit utnämnd, som fått högsta röstetalet. Norge. Utvecklingen har gått efter samma linjer som i Danmark. Genom lag om m enighedsråd 1920 fingo församlingarna inflytande på p. Ansökan till ordinarie prästtjänst ställes till konungen och sändes genom prosten och biskopen. Menighedsrådet uppför på förslag, och konungen utnämner, sedan prosten och biskopen givit förord. Biskopens rätt till kollats anses icke ha någon rättslig verkan, men från kyrkligt håll har man protesterat mot denna uppfattning. Provpredikningar förekomma ej, och stiftsband finnes icke. Vid utnämning av prost höras menighedsråden och de ordinarie prästerna i prosteriet. Finland. Förfarandet vid p. påminner om Sverige. Tjänsten sökes hos domkapitlet, som uppför tre på förslag, provpredikningar hållas, och församlingen väljer. Det finnes möjlighet att kalla fjärde provpredikant, dock med vissa garantier mot missbruk. Före 1918 funnos ett antal imperiella pastorat, där regeringen utnämnde. Numera utfärdar domkapitlet fullmakt, varvid under vissa förutsättningar den som erhållit de flesta rösterna skall utnämnas. Domprostarna (i de flesta stift) tillsättas av statsrådet. Pastoralexamen förekommer i omgestaltad form, och vid särskilda kvalifikationer fästes stor vikt vid förslag till stadspastorat. Kontraktsprost utses av prästerna bland kontraktets kyrkoherdar och utnämnas av domkapitlet. Litt.: R. Askmark, Ämbetet i den svenska kyrkan (Lund 1949; kap. Kallelse och vigning); Be- 7 193 PRÄSTUTBILDNING tänkande med förslag till ändrade bestämmelser ang. tillsättning av prästerliga tjänster (Sthm 1932; historik av S. M. Nyström s. 84 ff.); L. Daae, Geistliges kaldelse i den norske kirke efter reformationen (Kristiania 1879); Y. Brilioth, Svensk kyrkokunskap (2 ed. Sthm 1946; med litt.-anvisn.); Kirkelovene af 1922 med senere ændringer (Khvn 1944); Kyrkolag för den ev.- luth. kyrkan i Finland (senaste ed. Helsingfors 1950); A. Thomson, Studier i frihetstidens prästvalslagstiftning (Lund 1951; med l|litt.-anv.); G. Wetterberg, Handbok i kyrkolagfarenhet (6 ed. Lund 1950). FE. PRÄSTUTBILDNING. När uppgifter påträffas om p. under Gamla kyrkans sista skede, finna vi den förlagd till biskopens hus och stå under dennes personliga ledning. Den liturgiska tjänstgöringen i biskopskyrkan utgjorde den egentliga p. I och med domkapitlens uppkomst och utveckling fingo dettas ledamöter i stiftsstäderna p. om hand. Betydelsefulla blevo tredje och fjärde laterankonciliernas beslut 1179 och 1215 om att en »magister» resp. »teolog» skulle finnas vid katedralkyrkorna och undervisa präster och andra i humanistiska ämnen, bibelkunskap och själavård. Baselkonciliet föreskrev 1438, att teologen vid domkyrkan skulle ha prediko- och föreläsningsplikt 1—2 timmar i veckan. Även om de uppblomstrande universiteten från medeltidens mitt drogo till sig en rad blivande präster och framför allt dem som ville uppnå högre befattningar i kyrkan, särskilt som prelater och kaniker i domkapitlen, förblev dock p. i huvudsak förlagd till de olika stiften. Denna. praxis fastslogs för den romersk-katolska kyrkans del vid Tridentinska mötet, som 1563 uppgjorde de ännu gällande bestämmelserna om det biskopliga seminariet (tyska: Priesterseminar), vilka normerat den allmänna katolska p. intill våra dagar. Seminariedekretet lade ansvaret för p. i biskopens hand. Under hans ledning skulle de blivande prästerna undervisas i seminariet — där de också skulle bo tillsammans — från 12-årsåldern intill prästvigningen, under vilken tid de också mottogo vigningarna till de lägre ämbetena (se Kyrkans ämbete). De skulle undervisas såväl i humaniora som i teologi och praktiska 194 N