ning i hebreiska, bibelgrekiska, filosofiens historia med religionshistoria samt bibelkunskap, och vidare 2) den avslutande examen med skriftlig och muntlig prövning i samtliga teologiska discipliner, nämligen Gamla och Nya testamentets exegetik med tillhörande bidiscipliner, kyrko- och dogmhistoria, dogmatik med symbolik och etik med religionsfilosofi, samt därefter ha genomgäått en termins övningar i det år 1809 upprättade och 1942 nyordnade pastoralseminariet med undervisning i homiletik, kateketik, liturgik, religionspsykologi, kyrkorätt, liturgisk sång, kyrklig konst, kyrkobokföring och sociallagstiftning. En omläggning av hela det teologiska studiet har under flera år varit under övervägande. I Norge gav universitetsfundatsen 1824 föreskrifter om de teologiska universitetsstudierna. I cand. theol. examen ingå samma ämnen som i Danmark. Examen får förutom vid statsfakulteten sedan 1913 även avläggas vid Det teologiske menighetsfakultet, den 1908 på bekännelsegrund bildade fria teologiska fakulteten i Oslo. Den p r a ktisk teologiska övningskursen, införd 1849, genomgås sedan 1935 under två terminer vid vardera fakultetens pas toralseminarium (menighetsfakultetens grundat 1925). Den prövning inför biskopen, »bispe-eksamen», som förr ägde rum, har, sedan den praktisk-teologiska examen införts, ersatts av ett samtal. I Sverige-Finland var p. för flertalet präster fram till 1700-talet i huvudsak förlagd till stiftsstäderna. Den handhades där av domkapitlets medlemmar — särskilt teologie lektorn —, vilka tillika voro lärare vid katedralskolorna, som på 1600-talet utbyggdes till gymnasier. Såsom handhavande p. nådde gymnasierna under detta århundrade ofta en högskolemässig prägel och standard. Här undervisades i huvudsak i samma ` teologiska discipliner som vid universiteten, d.v.s. allt efter som de framväxte: exegetik, dogmatik, kontroversteologi, kyrkohistoria, symbolik, kasualteologi och moralteologi. Den praktiska p. var förlagd till domkyrkan, vid vars gudstjänster prästkandidaterna voro medhjälpare som »koraler» eller diakoner 197 PRÄSTUTBILDNING (därav namnet »djäkne» = skolpojke), och infogades senare i gymnasieundervisningen. Inför lektorerna-domkapitelsmedlemmarna prövades prästkandidaterna i prästexamen före prästvigningen och denna examen, inför domkapitlet har i de båda länderna bibehållits, även sedan ämbetsexamen införts vid universiteten. Utan att bestämmelser därom utfärdats, började prästkandidaterna emellertid mer och mer söka sig till universiteten, så att vid 1700-talets ingång samtliga prästkandidater besökt ett sådant. Uppehållet vid akademin var emellertid för många kort, varför gymnasierna fortfarande voro betydelsefulla för p. Först med seminariernas inrättande för p. vid universitetet i Åbo 1804, i Uppsala 1806 och i Lund 1809 erhöll man vid universiteten en mera för den allmänna p. avpassad undervisning. Efter en termins universitetsstudier genomgingo prästkandidaterna seminariet, där undervisning gavs i homiletik, kateketik, kyrkorätt och »ministerialia». I Sverige har p. sedan 1831 helt varit förlagd till universiteten, i och med alt det då föreskrevs, att alla blivande präster skulle vid de teologiska fakulteterna genomgå såväl en teoretisk som en praktisk lärokurs, vilka båda skulle avslutas av examina och föregås av prövning i vissa humanistiska ämnen. 1877 infördes en förberedande examen kallad teologisk-filosofisk examen som villkor för inträde i den teologiska fakulteten. Den omfattade några för det kommande teologiska studiet nödvändiga humanistiska ämnen, nämligen grekiska och hebreiska samt ettdera av ämnena filosofi, latin eller historia — denna examen kunde utbytas mot fil. kand. eller ämbetsexamen. Denna examen är numera avskaffad och dess ämnen inarbetade i de direkta teologiska studierna. Enligt nuvarande examensordning av år 1955 omfattar teologie kandidatexamben (den teoretisk-teologiska examen erhöll 1903 detta namn) examensämnena religionshistoria med religionspsykologi, Gamla testamentets exegetik, Nya testamentets exegetik, kyrkohistoria, dogmatik med symbolik, teologisk etik med religions- 198