PSALMBOK ministeriet nedsat kommission. Den blev 1953 — efter adskillige rettelser foretaget af ministeriet — autoriseret til brug ved gudstjenesterne i landets kirker. Se også Salmedigtning. Litt.: Af nyoptryk af gamle s. kan nævnes: Psalmebøger fra reformationstiden udg. af Chr. Bruun 1—2 (Khvn 1865—66); Hans Tausens salmebog (facsimile efter udgaven 1553, Khvn 1944); Hans Thomissøns salmebog (facsimile, Khvn 1933). — C. J. Brandt, Vore danske kirkesalmebøger (Khvn 1886); S. Widding, Dansk messe, tide- og psalmesang 2 (Khvn 1933); A. Malling, Kampen om salmebogen (Khvn 1949). H. V. Finland. 1. Den första finska p. utkom i början av 1580-talet och var ett verk av Jacob Finno, rektor i Åbo. Den omfattade ett hundratal psalmer, de flesta översättningar. Följande p. utgavs på uppdrag av biskop Ericus Erici (Sorolainen*) och Åbo domkapitel i början av 1600-talet (enl. nyaste forskningar 1605) av Hemming (Henrici), kyrkoherde i Masku. Psalmantalet var här c:a 240. Nya upplagor utkommo, vanligen kompletterade med nya psalmer och evangelie- och bönbok, bl.a. under Gezelius* d. ä:s tid. Den föregående utvecklingen nådde sin avslutning i p. av 1701. Den utgavs vid en politiskt orolig tid, troligen under Gezelius* d. y:s ledning. Den var avsedd att bli en fullständig motsvarighet till 1695 års p. Men då de äldre finska p. bildade stommen, avvek den avsevärt från den svenska p. I högre grad än de föregående p. hade den tillkommit genom översättning (c:a 120 psalmer voro översatta från 1695 års p.). Denna p., »gamla finska p.», omfattade 413 psalmer, den förblev, flera gånger något bearbetad, den officiella p. i nära 200 år. Dessutom har den gett senare p. en väsentlig del av deras innehåll. Vid reformationsjubileet 1817 tillsattes bl.a. en psalmbokskommitté, som länge stod under ärkebiskop J. Tengströms ledning. Resultatet av dess arbete blev en prov-p., som utgavs 1836 (751 psalmer). På 1860-talet upptogs det finska p.-arbetet ånyo. Flera p.- förslag avlöste varandra. Den ledande kraften var Kalevala-sångernas samlare Elias Lönnrot. I arbetets senare skede gjorde 207 Suomenkielinen a a . , SSirfi ja E wangeliyw $ t mi firsa. 3 Jofa myós paidi nyed Ióyedn/ D. Martinus Sus eheruren Satehifimus, Herran ¥efuren Chrifturen pijan Diftoria/ ngn myos Jerufalemin háwitóren Hiftoria, Songa tint waftaudeft/ monen anomifen-ja toivottu: : gen pálfen/ táfå fuuremmafa muodofa/ dmalla Š $ culuturellang on ulvoffåndå andanut y * JOHANNES GEZELIUS S. S. i D. & Ep. Ab. : Matth. 6. v. 19. SPAt tatvarata cootio maanpddlld/ cufa rufie ja coi raifeatwat/ Ja cufa marcat caitvamat ja twa. raftawat/twaan coofcat feillen tamwarata taimaas caufa ei ruofte eifi cof raifca/ Ja tufa ei artat tai. 3% ` tvacifáiwdrafta, Sild cfa teiddn taparanong < fielld mys on teidán fydámen, . ` Bráneátep Tuvufa/ 3 Petar Hanfoviurelda A. T. Anno 1668. y UAR KE UR URG Uk Gakk N SERE a o RRRA AAA A AR ASA AR R AR R ARR J TA TA ARR H AR Titelbladet till den finska psalm- och evangelieboken, Åbo 1668. professor J. Krohn en betydande insats. En ny p. antogs vid kyrkomötet 1886. Den betecknade, till innehåll och form, ett avsevärt framsteg, men mötte även misstro och kritik. Det finska språkets och kyrkolivets utveckling gjorde snart åter en reform nödvändig. Sedan landet blivit självständigt, upptogs reformarbetet ånyo. Till en början sökte man lösa p.-frågan genom ett tillägg till p. Ett förslag förkastades av kyrkomötet 1928 och en totalrevision vidtog under prosten A. Oravalas ledning (d. 1951), som ledde till p. a v 1938, den femte finska p. Här hade en omfattande bearbetning av det klassiska materialet företagits. De folkliga väckelserörelsernas, särskilt »de väcktas», sångskatt hade utnyttjats. Även nordiskt och internationellt material hade lånats. Denna p. togs högtidligt i bruk första söndagen i advent 1939 och möttes i allmänhet med större uppskattning än den föregående p. 2. För de svenska församlingarnas gudstjänstliv kunde man efter reformationen utnyttja Sveriges liturgiska sångtexter och 208