rade sensualismen hos föregångarna. Den psykiska erfarenheten byggs upp av känslor och förnimmelser. När förnimmelserna överväger får vi olika slag av föreställningar, när känslorna överväger får vi bl. a. viljeföreteelser. Wundt menar också att individens aktivitet betyder mycket när det gäller associativa förbindelser och överger därmed den äldre associations-p:s rent mekanistiska förklaringar. Men han förmädde inte helt lämna den p. som menade att själslivet består av element, tillgängliga för fysiologisk forskning. Mot slutet av sitt liv står denne centralfigur i 1800-talets p. tragiskt ensam. Innan vi vänder oss mot de strömningar som mot århundradets slut definitivt överflyglar associations-p. bör vi stanna vid två bekanta namn: William James (1842— 1910) och Francis Galton (1822—1911). Båda står i sitt tänkande den moderna p. nära. James vänder sig mot läran om själsliga atomer och skildrar istället medvetandet som en ständig ström av nya innehåll. Trots den oavlåtliga förändringen finns emellertid en viss kontinuitet: varje medvetandeinnehåll griper över i det följande. James är vidare starkt biologisk i sitt tänkande och menar att vårt handlande snarare styrs av reflexer och vanor än av förnimmelseprocesser. En av hans bekanta teorier, samtidigt formulerad av dansken Lange (1834—1900), lyder i sin paradoxala tillspetsning: vi gråter inte därför att vi är ledsna, vi är ledsna därför att vi gråter. Han betraktar sålunda själstillständen som en följd av våra uttrycksrörelser, men förnekar därmed ingalunda deras djup och betydelse för individen. — Galton kom tidigt att syssla med ärftlighetsproblem och introducerade studiet av tvillingar. Detta betyder att han intresserade sig för skillnader mellan människor, han var den förste differentialpsykologen. Dessutom införde han testet i den empiriska p. James’ opposition mot associations-p., i U.S.A. företrädd av Titchener (1867— 1927), var förutsättningen för behaviorismen, vars lansiär Watson (f. 1878) fullständigt avsvor sig den gamla p:s introspektiva metoder och bara ville registrera 217 PSYKOLOGI beteenden. Människans beteende skulle enligt honom förklaras ur reflexer, betingade reflexer, d.v.s. reflexer som förlängts från det ursprungliga retmedlet till ett nytt — detta enligt den ryske fysiologen Pavlov (1849—1936). Istället för associations-p:s förknippning av medvetandeinnehåll satte behaviorismen en förknippning och uppodling av reflexer, av vanor. Behaviorismens största betydelse ligger i den objektiva mätmetod som introducerades. Men av individen själv ser man lika litet i denna konstruktion av reflexer och vanor som i associationsp:s föreställningskomplex. Den grundläggande fysiologiska teorin är dessutom numera föråldrad. I modifierad form spelar behaviorismen fortfarande en väsentlig roll inom modern p., fr. a. djur-p. En annan reaktion mot associations-p. kom från de tysk-amerikanska psykologerna Wertheimer (1881—1943), Koffka (1886—1941) och Köhler (f. 1887). Dem närstående är socialpsykologen Kurt L ewin (1890—1947), Bartlett (f. 1886) och nybehavioristen Tolman (f. 1886). Gestaltpsykologerna sysslade mest med sinnespsykologiska fenomen och betonade helhetens bestämmande inflytande över delarna, ja dess karaktär av ursprunglig upplevelse. Våra intryck gestaltar sig enligt vissa lagar till slutna helheter som ingenting har att göra med de delar i vilka vi mer eller mindre artificiellt vill uppdela dem. Till gestaltläran hör också en fysiologisk hypotes. Men gestaltpsykologerna gjorde alltför mycket väsen av sin revolution: associations-p. var på utdöende när de framträdde, och tankegångar snarlika gestaltskolans fanns redan hos E.R.Jaensch (1883—1940) och William Stern (1871—1938). I motsats till dessa båda forskare saknade gestaltpsykologerna dessutom intresse för individuella differenser, för den enskilde, särpräglade individen; de ville härleda generella sinnesupplevelser ur generella gestaltlagar, grundade på hypoteser om hjärnans aktivitet. Inom fransk p. sysslade bl.a. Ribot(1839 —1916) med viljans sjukdomar. Detta kan betraktas som upprinnelsen till den medicinska p. I denna blev två principer vägle- 218