PĀNYTTFÖDELSEN skulle kunna verifieras med positiva kännetecken. Tvärtom bör man i tro fasthålla vid p., alla negativa kännetecken till trots. Denna tankegång är för pietismen ej blott främmande, utan rentav omöjlig. Dock vill Luther därmed ej värna om ogudaktigheten utan i stället slå vakt om tron och Kristi främmande rättfärdighet. Den nya födelsen är något som gäller inför Gud, ej inför människor. Härmed sammanhänger, att Luther aldrig kartlade, huru den inre reningen och förvandlingen sker. Det är ej fråga om en psykologisk process som man kan och skall erfara. Då man får erfara kamp och anfäktelse, är detta ej att fatta som ett bevis mot p. utan tvärtom som ett tecken på att Gud verkar genom sin Ande. P. innebär omedelbar befrielse från skuld, men den empiriska förvandlingen sker först småningom. P. är sålunda tänkt som en begynnelsepunkt för den nya skapelsens tillväxt (Jak. 1:18). Luther understryker ofta att himmelens och jordens Skapare även skapar den nya människan. P:s teocentriska art har med sig att människan själv intet förmår göra för att bliva pånyttfödd, men lika litet förmår hon göra för att bibehållas i den nya födelsen. Denna »begynnelse» (förstling, initium, Jak. 1:18), är något som verkas av Gud, men detta är ej en engångsakt utan samtidigt ett fortsatt skeende, ett fortgående Guds handlande med människan. I denna fortgående av Gud verkade begynnelseakt blir den osynliga, sakramentala p. konkret. Luther kan åskådliggöra detta genom ett exempel från naturens liv. Såsom daggen faller en vårmorgon, så att ingen förmår säga varifrån den kommer, förhåller det sig även med den nya födelsen i denna »begynnelse». Det är icke svårt att märka hurusom betonandet av »begynnelsen» innehåller både tanken på det kristna livets ofullkomlighet, alltså dess anfäktelsekaraktär, och dess eskatologiska art. I detta livet ha vi att göra blott med en vag början. Fullkomningen förbehålles Guds nya värld. P. framställes alltid som en Guds nådesgärning tillhörande Guds hemligheter. Men därför realiseras den blott genom tron. Såväl tron som p. äro Guds verk. Genom Ordet, speciellt dopordet, utför Gud detta 227 sitt verk. Lika väl kan man säga att han gör det genom Anden, ty i Ordet bor Anden. Men då den nya födelsen hör ihop med tron, ingår häri möjligheten att människan i otro kan avvisa den nya födelsen. Hon kan förhärda sig. Men går hon in på Guds verk, så börjar hon dö från sig själv och detta sker icke utan möda och arbete, såsom framgår ur Luthers förklaring av dopets innebörd i katekeserna. Den enhetsaspekt, som Luther förmådde upprätthålla, då han på en gång knöt p. samman med dopet och tron, kunde eftervärlden ej bibehålla. Antingen fick dopet betyda ett och allt, fattat såsom verkande ex opere operato (genom själva handlingen såsom sådan oberoende av tron). Eller skilde man tron helt från dopet, varvid tron blev en prestation. Rättfärdiggörelsen och p. skildes då från varandra. Rättfärdiggörelsen kunde man undfå vid dopet, men p. först senare. Botfromh etens representanter kunde icke förlika sig med tanken att p. skulle ske i dopet. Ett stort inflytande på den kommande utvecklingen fick Johann Arndts lära om p. med dess tre steg, rening, upplysning och förening med Kristus, varvid detta sistnämnda var något som man kunde känna och erfara. Grossgebauer skildrar p. som en sedlig och religiös upplevelse. Hos honom finna vi de tankar om p. samlade, som sedan gingo igen i pietismen. I teorien höll Spener visserligen fast vid dopets pånyttfödande karaktär, men den pånyttfödda människan är för honom alltid en vuxen människa. Francke drog konsekvenserna härav i det att dagen för p. för honom var en helt annan dag än dopdagen. Då p:s dag kunde och måste bestämmas med noggrann precision, ha vi här en kontaktpunkt med John Wesley och metodismen. Då rättfärdiggörelsen och helgelsen skiljas från varandra och då tron psykologiseras, ha vi att göra med en annan kristendomstyp än den reformatoriskt lutherska. Det är under sådana förutsättningar fullt naturligt att även p. fattas på ett helt annat sätt än vad Luther gjorde. Detta har inom den senaste forskningen allt mera trätt i dagen. 228