PÅSKE tydning til minde om sejrherren over fordærvelsens magter, synden og døden. Litt.: J. Pedersen, Israel 3—4 (Khvn 1934; s. 291—314); T. H. Gaster, Passover, its history and tradition (New York 1949); Die Mischna, Traktat Pesachim, hrsg. v. G. Beer—O. Holtzmann (Giesen 1912); H. Schauss, The Jewish festivals (Cincinnati 1938); Til Samaritanernes p.: J. Jeremias, Die Passahfeier der Samaritaner (Giessen 1932; med vigtige fotografier). Ang. Højsangen som festteks: H. H. Rowley, The Song of Songs, an examination of recent theory (i Journal of the Royal Asiatic Society 1938); Darius II.s p.-dekret: Aramaic papyri of the fifth century B.C., ed by A. Cowley (London 1923; nr 21). Btz. Kyrkohistoriskt och liturgiskt. Från tidigaste kristen tid känna vi ej till något kyrkoår med fester till minne av tilldragelser i Jesu liy. Det var under varje vecka, som man stannade inför det kristna grundmysteriet: Kristi uppståndelse firades under glädje på veckans första dag, »Herrens dag», medan veckans fastedagar förbundos med passionshistorien: onsdagen med Jesu tillfångatagande och fredagen med korsfästelsen. Vid mitten av 100-talet finna vi emellertid p. som de kristnas första årsfest. Den föregicks av fasta, och höjdpunkten var natten före p.-dagen, p.-vigilian, som genomvakades under bön, sång och läsning av heliga texter, och som avslutades med nattvardsfirande. P. blev sollemnitas sollemnitatum — högtidernas högtid — och i äldsta tid benämndes den endast »högtiden»; i medeltida urkunder räknas ibland årets början just från p. Vid slutet av 100-talet var p.-firandet allmänt utbrett, och Eusebius omnämner i sin Kyrkohistoria (V: 23 f.), att det då gav upphov till en av den gamla kyrkans allvarligaste kontroverser mellan Östern och Västern, den s.k. påskstriden. De kristna i Mindre Asien firade sin p. i enlighet med judisk sed den 14 nisan utan hänsyn till veckodagen (härav namnet »quartodecimaner»). Denna dag avbröto de fastan med nattvardsfirande, medan däremot kyrkorna i Västern förlade p. till söndagen efter den 14 nisan. Motiveringen för den västerländska seden var, att Herrens uppståndelses myste- 231 rium icke skulle firas på någon annan veckodag än söndagen, och först den dagen kunde fastan brytas. Den starkaste motsättningen inträdde under påven Viktor I (189— 198), som hotade att utesluta quartodecimanerna ur kyrkans gemenskap. Han avstod emellertid från sina planer, sedan Irenaeus av Lyon ingripit och gjort gällande, att striden rörde sig endast om skiljaktigheter i riter och bruk och icke om olikhet i tron. P.-stridens kyrkohistoriska betydelse ligger däri, att Rom för första gången kunde göra sitt primat gällande även över kyrkorna i Mindre Asien. Vad dess djupaste innebörd beträffar har man ofta velat se en innehållslig skillnad mellan Östern och Västern: hos mindreasiaterna skulle Kristi död bildat medelpunkten, medan man i den västerländska traditionen uteslutande skulle ha firat Kristi uppståndelse. Senare forskning avvisar emellertid uppfattningen att festen skulle ha gällt antingen Kristi död eller uppståndelse och ser i stället p.-striden som en kronologisk kontrovers. Den första kristna årsfesten gällde det kristna kultmysteriet, som innefattade hela Kristi gärning: frälsningen från synden och döden genom Kristi död och uppståndelse. För att få enhetlighet i p.-firandet blev det senare vanligt att biskoparna utfärdade s. k. påskbrev,i vilka de icke endast kungjorde datum för festen och p.-fastans början utan även avhandlade åtskilliga andra religiösa och kyrkliga frågor. Vid konciliet i Nicaea 325 fastställdes definitivt tidpunkten för p.-dagens firande till 1:sta söndagen efter 1:sta fullmånen efter vårdagjämningen (tidigast kan den därför infalla 22 mars och senast 25 april). P. blev i gamla kyrkan den speciella doptiden — ett bruk som fick sitt stöd i den paulinska tanken på dopet som en död och uppståndelse med Kristus. Som katekumener* hade dopkandidaterna att gå igenom en lång undervisning, vars slutskede förlades till tiden före p., och som mynnade ut i själva dophandlingen, som symboliskt förlades just till p.-natten. Liksom dop och bot i tidig kristen tid voro förbundna med varandra, så fick tiden 232