före p. också särskild botprägel över sig. De i början av fastan på askonsdagen utstötta och med aska beströdda botgörarna återupptogos på skärtorsdagen och tvåddes rena (skärades) från sitt nesliga kännetecken. Men sedan katekumenatet genom barndopets seger förlorat sin egentliga innebörd, och exkommuniceringsförfarandet mist sin betydelse, fanns det av de en gång betydelsefulla riterna i den medeltida kyrkan kvar endast obetydliga rester: på skärtorsdagen invigningen av den heliga oljan (för dop och konfirmation), dopvattnets invigning på p.- afton, processionerna till dopfunten under veckan efter p. och den före p.-kommunionen vanliga bikten. I högmedeltidens romerska tradition kom i stället Kristi död och uppståndelse att dominera i kult och fromhetsliv. När man med liturgiens uttrycksmedel försökte ge en åskådlig bild framför allt av Kristi lidandesvandring, anknöt man i själva verket till en mycket gammal tradition: vid slutet av 300-talet fanns nämligen i Jerusalem seden att under stilla veckan följa Kristi lidande på de olika stationerna — bruk som ägde kraft att spränga de lokala gränserna och slå fast rot i hela den romerska traditionen. Stilla veckan blev så det medeltida gudstjänstlivets i rituellt avseende rikaste tid. I fastetidens liturgi sådan den i stori sett ännu gäller i den romersk-katolska riten, inträder passionsmotivet först med söndagen Judica (5:te i fastan) eller dominica passionis (lidandes-söndagen) — i Norden kallad käresöndag (sorge- eller klagosöndag; jfr ty. Karfreitag), då den egentliga passionstiden gick in. Alldeles särskilt kom lidandesåminnelsen i gudstjänstens centrum med stora eller stilla veckan (dymmelveckan) med palmsöndagen som inledning. Sedan »palmerna» — i Norden vanligen videkvistar, som folkfromheten tillskrev demonutdrivande makt — invigts och utdelats till församlingen, vidtog palmprocessionen, som dramatiskt framställde Jesu intåg i Jerusalem. Äskådligheten drevs så långt, att man vid slutet av medeltiden flerstädes i Tyskland i processionen använde en s.k. palmåsna, en på hjul rullande träåsna på vilken 233 E PĀSKE en Kristusbild placerats. I den följande mässan lästes lidandeshistorien enl. Matt., och på tisdagen, onsdagen och fredagen stannade man inför passionen enl. Mark., Luk. och Joh. Bruket att under stilla veckan läsa Jesu lidandeshistoria enl. de olika evangelisterna går tillbaka till gamla kyrkan, men först omkr. 1000-talet blev det dramatiserade framförandet vanligt; senare fördelades också texten på tre sångare så att en representerade evangelisten, en folket och en Kristus. Med skärtorsdagen inträder i romerskkatolsk liturgi sista skedđet i lidandesåminnelsen, triduum sacrum (de heliga tre dagarna), då kyrkklockorna skola vara tysta fram till momentet Gloria in excelsis i p.- aftonsmässan. I Gallien fick skärtorsdagen namnet natalis calicis, kalkens födelsedag, och officiellt kom den att heta coena Domini, Herrens måltid; båda namnen gå tillbaka på skärtorsdagen som nattvardens instiftelsedag och kyrkans särskilda kommuniondag. Efter mässan avklädes kyrkans altare sin skrud, vilket får bli en symbol för hur Kristus utblottade sig. För att efterlikna hans ödmjukhet förrättade också högt uppsatta personer fottvagning på underlydande och tiggare, för vilket bruk man hämtade stöd från Joh. 13: 15. Långfredagen (parasceue=tillredelsedagen) betecknas redan i Apostoliska Konstitutionerna som en sorgens och fastans dag. I den romerska riten fick den också sin särskilda ordning. Huvudgudstjänsten inledes med läsningar ur G. T. och lidandeshistorien enl. Joh., och så följer ett långt böneparti, de s. k. stora förbönerna och korsets hyllning med improperierna. Denna dag förrättas intet mässoffer. Sedan slutet av medeltiden blev det allt vanligare att endast prästen kommunicerade med en från skärtorsdagen sparad hostia (missa praesanctificatorum); sedan 1622 är församlingens kommunion direkt förbjuden. Firandet av Kristi död får sin dramatiska avslutning i den från 1000-talet vanliga gravläggningsriten, då Kristi kropp, representerad av ett krucifix eller en invigd hostia, högtidligt föres till en i kyrkan iordningställd grav. 234