PÄSKE Påskafton var huvudgudstjänsten ursprungligen förlagd till aftonen, p.-vigilian, vilken pågick hela natten och avslutades på påskdagsmorgonen med eukaristi. Under medeltiden förlorade emellertid p.-vigilian sin betydelse som vaka och kom att förläggas allt tidigare mot p.-aftonens morgon. Inom romersk-katolska kyrkan har man dock på allra sista tiden velat återinföra p.-vigilians ursprungliga karaktär, en strävan som 1951 sanktionerades av Congregatio sacrorum rituum. — Ett viktigt inslag i p.-aftonens liturgi äro de mässan föregående benediktionerna: den nya elden helgas, p.-ljuset inviges och tändes som symbol för Kristi uppståndelse, dopvattnet välsignas, och som tecken på att fastan brutits, företages invigning av livsmedel. Kristi uppståndelse framställdes egentligen först kring påskdagens matutin: då upphöjdes oblaten eller korset ur den heliga graven, och sedan framställde klerker dramatiskt de tre Mariornas besök vid den tomma graven ( visitatio sepulchri) — det religiösa dramats ursprung. Den följande p.- veckan, »vita veckan», anknyter i sina texter till uppståndelsen och dopet. — Det är karakteristiskt för den romerska riten, att den tagit upp mycket stoff från Kristi lidandesvandring, medan däremot uppståndelsen ej blivit dramatiserad på motsvarande rika sätt. Detta överensstämmer också väl med hög- och senmedeltidens teologi och passionsfromhet. Reformationen medförde en radikal reducering av liturgien kring p. Luther skrev i sin Deutsche Messe, att stilla veckan skulle vara som andra veckor, och att man då hade att predika passionen en timme varje dag eller så många dagar man önskade. Han utmönstrade all liturgisk-dramatisk framställning av Kristi lidande och uppståndelse; endast genom förkunnelsen skulle passionen åskådliggöras. Tyska kyrkoordningar kommo sedan att upptaga antingen skärtorsdagen eller långfredagen eller bådadera som helg- och predikodagar. Även i de nordiska kyrkorna möta vi skilda bruk. För Danmark gav Hans Tausen i sin postilla predikningar för stilla veckan, och Kirkeordinansen 1539 påbjöd skärtors- 235 dag och långfredag som helgdagar. På den förra skulle man i högmässan behandla nattvarden och i aftonsången fottvagningen och Kristi ängslan i Getsemane. Långfredagen fick varken kollektbön eller epistel, och ej heller låg något evangelium till grund för predikan utan i stället Bugenhagens evangelieharmoni över Kristi lidande, som skulle läsas i sin helhet. Uttryckligen tilläts naltvardsfirande denna dag. Reformatorerna i Sverige ville också ha stilla veckan som predikovecka, men här påbjöd Kyrkoordningen 1571 endast skärtorsdagen som helgdag; då skulle man predika över nattvarden. Denna dag förlorade mer och mer i betydelse, sedan man började förlägga utläggningen av nattvarden till palmsöndagen, medan däremot långfredagen fick allt starkare ställning genom att den blev höjd- och slutpunkten i fastetidens långa serie veckopredikningar över passionen. I Kyrkolagen 1686 infördes den också i förordningen om passionspredikningarna, och vidare anbefalldes skärtorsdag och långfredag som kommuniondagar i stora församlingar, för att påskdagarnas nattvardsgudstjänster ej skulle bli för långa. Under pietismen och herrnhutismen slog långfredagen helt igenom i folkfromheten, och medan skärtorsdagen föll bort vid kyrkoårets reduktion 1772, infördes långfredagen bland de stora högtidsdagarna. Den yngsta helgdagen fick i folkmedvetandet en starkare ställning än någon annan dag under p. — en ställning som rubbats först genom 1900-talets allmänna sekularisering. I helgdagsförordningar för hela romerska kyrkan har aldrig någon av veckodagarna i stilla veckan påbjudits som arbetsfri — dessa dagar ha endast varit festa chori, d.v.s. inga allmänna helgdagar utan endast dagar, som prästerna voro skyldiga att fira liturgiskt. Långfredagens starka ställning i lutherskt fromhetslivy är alltså en protestantisk säregenhet. Härtill ha ortodoxiens satisfaktionsteologi och herrnhutismens blods- och sårkult bidragit, och fråga är om långfredagen ej framhävts på p.-dagens bekostnad. Nyare luthersk teologi, som särskilt fäst uppmärksamheten på Kristi uppståndelses 236