segergärning, har skapat förutsättningar för större jämvikt i p.-budskapet. Se även Fastetiden och Kirkeåret. Litt.: Till p:s allmänna hist. se litt. under art. Fastetiden och Kirkeåret. E. Schürer, Die Passastreitigkeiten (i Zeitschr. f. die hist. Theologie 1870); H. Koch, Pascha in der ältesten Kirche (i Zeitschr. f. wissenschaftl. Theologie 55, 1914); F. E. Brightman, The quartodeciman question (i The journal of theol. studies 1924); Odo Casel, Art und Sinn der ältesten christlichen Osterfeier (i Jahrbuch f. Liturgiewissenschaft 14, 1938); B. Lohse, Das Passafest der Quartadecimaner (Gütersloh 1953); A. Franz, Die kirchlichen Benediktionen im Mittelalter 1 (Freiburg i. Br. 1909; s. 470—603); C. Lange, Die lateinischen Osterfeiern (München 1887); K. Young, The drama cf the medieval church 1 (Oxford 1933). U. Bj—n PÅVE. Ordet p. har härletts från grek. annas, lat. papa, och utgör en beteckning för biskopen i Rom. Läran om p. har först framställts av Leo I i anslutning till Matt. 16: 18, 19. Enligt denna har Kristus lovat bygga sin församling på Petrus som en klippa och givit honom himmelrikets nycklar med makten att binda och lösa. Apostlarna ha sin ställning genom Petrus och biskoparna sin genom dennes efterträdare, biskoparna i Rom. Som bibelbevis anföras även Luk. 22: 31 f. och Joh. 21:15 f. Enligt icke-katolsk uppfattning utgör p:s primat resultatet av en av olika omständigheter betingad utveckling. Rom var rikets medelpunkt och dess församling den största lokalförsamlingen, som dessutom hade en egenartad historia (Neros förföljelse, Ignatios’ och Justinus’ martyrdöd, Petri och Pauli gravar). Dess biskopar stodo i spetsen för kampen mot marcionism och gnosticism, och där framträdde tidigt kanonbildning, kyrkorättsliga normer och en viktig dopbekännelse (jfr Påvedöme). I motsats till den framväxande papaalismen företräder redan Cyprianus episk opalismen. Enligt »De catholicae ecclesiae unitate» beror kyrkans enhet på solidariteten mellan hennes biskopar. Under reformkonsiliernas tid betonades, att kyrkan var de troendes samfund och kyrkomötet dess högsta organ (så i Marsilius’ ay Padua skrift 237 PAVE »Defensor pacis», samt i occamismen) eller att biskoparna som apostlarnas efterträdare innehade potestas ecclesiastica och kunide besluta över p. J. Gerson framhöll åter i »De unitate ecclesiastica», att p. visserligen innehade plenitudo potestatis, den kyrkliga myndigheten i dess fullhect, men för att tjäna. Sviker han denna uppgift, då kan kyrkan ingripa genom ett konsilium, där biskoparna ha beslutanderätt. Även i gallikanismen* och febronianismen (J. v. Hontheim, »De statu ecclesiae») betonades biskoparnas självständighet gentemot p. Inom josefinismen (Josef II, 1765—90) uppfattades kyrkan närmast som en statsinstitution. Episkopalismen fortlever i gammalkatolicismen (jfr Gammalkatolska kyrkan) och framträder starkt inom anglikanismen. Jesuiterna ha städse varit papalismens ivriga förespråkare. Under 1800-talet fördes genom ultramontanismen“ densamma till en slutlig seger i den romerska kyrkan. I anslutning till beslut på konsiliet i Florens 1439, femte lateransynoden 1512—17 och mötet i Trient fastställde Vatikankonsiliet 1870 läran om p:s primat. Genom dekretet »Constitutio de ecclesia Christi» antogs den 18 juli 1870 dogmen om p:s universalepiskopat, enligt vilken p. ensam är kyrkans universalbiskop och innehar den fulla biskopliga makten, varigenom episkopalismen utdömdes, samt dogmen om p:s ofelbarhet, varigenom konsiliarismen slutligt förkastades (jfr Ofelbarhetsdogmen). Läran om p:s primat har ytterligare befästs genom den nya lagboken »Codex juris canonici» 1917. P. innehar sålunda inom den romerska kyrkan den högsta lagstiftnings-, förvaltnings- och domsrätten. Han bestämmer över kulten, själavården, kyrkoegendomen, de kyrkliga ämbetena, har ensamrätt att sammankalla konsilier och leda dem, avslutar konkordat, inrättar kyrkoprovinser och nya stift, upprättar katolska universitet och teologiska fakulteter, inför nya fastedagar och helgdagar eller avskaffar tidigare, samt beatificerar och kanonicerar. P. är hela den romerska kyrkans överhuvud, västerlandets patriark, Italiens primas, 238