PÅVEDÖME den romerska kyrkoprovinsens metropolit, Roms biskop och Vatikanstatens regent. P:s val verkställes av kardinalerna (fastslaget 1059), som sammanträda till konklav (enligt beslut 1274). Då p. tillträder sitt ämbete tar han ett nytt namn, i regel en företrädares, som han vill efterlikna. Hans ämbetes viktigaste insignier äro tiara, herdestav, kors och ring. P.-vapnet är en tiara över två korsade nycklar, ombundna med en stola. P:s vanliga dräkt är en vit sidentalar med purpurskor och utomhus bär han röd mantel och hatt. Vid högtidliga tillfällen kommer därtill en röd med hermelin besatt mantel. Under den sista tiden ha alla p. varit italienare. Den romerska läran om p:s primat försvårar mera än något annat samarbete och förening mellan den romerska och den evangeliska kristenheten. | Se även Kyrkostaten, Vatikanen och Påvedöme. Litt.: Se under Påvedöme. W. A. S. PÅVEDÖME. Ett monarkiskt episkopat påträffas ej i Rom ännu omkr. år 100 (1 Clem.), men förekommer femtio år senare. En gammal lista över Roms första biskopar anföres av Irenaeus, för att i kampen mot gnosticismen påvisa församlingens apostoliska ursprung. Gradvis befästes rombiskopens ställning. Victor I förde i påskstriden den romerska uppfattningen till seger, under Calixtus I ökade hans inflytande i frågan om kyrkotukten och Stefan I genomdrev Roms kättardopspraxis. Då huvudstaden flyttades till Konstantinopel, tilltog den romerske biskopens makt i västerlandet och stärktes hans ekonomiska ställning. I kampen mot donatismen och arianismen växte hans auktoritet i hela kristenheten (Arles 314, Nicaea 325, Sardika 343). Under folkvandringstiden framstod biskopen i Rom som folkets egentlige ledare och försvarare i Italien. Leo I har betecknats som den förste egentlige påven (jfr Påve). Gregorius I* visade ett särskilt intresse för germanfolken i väster och norr, bland vilka p:s inflytande blev allt starkare. I ett nytt skede inträdde p:s historia genom förbindelsen med. de frankiska härskarna, Pipin 239 den lille och Karl den store. Påven betraktades som en »riksbiskop» och germansk nationalkyrklig rättsuppfattning trädde inom kort i motsats till p:s växande primatanspråk. Redan under Ludvig d. fromme framskymtar idén om p:s världsherravälde. Den erhöll särskilt stöd i de »pseudoisidoriska dekretalerna», som ursprungligen riktade sig mot ärkebiskoparna, men som Nikolaus I åberopade för att hävda p:s makt. Under »det mörka seklet» omkr. 875—1050 blev p. beroende av romerska adelssläkter, som tillsatte en rad ovärdiga påvar. P. återupprättades av Otto den store. Reformrörelsen från Cluny förnyade p. inifrån. Kampen mot simonien och för prästernas celibat inkräktade icke på statsmaktens rättigheter och ägde i början dess stöd. Investiturstriden (d.v.s. 1000-talets maktkamp mellan kejsare och påve om att tillsätta biskoparna) ledde under Gregorius VII till en öppen brytning. P:s ställning stärktes genom korstågen. Påvarna ställde sig i spetsen för denna mäktiga folkrörelse och blevo för en tid västerlandets egentliga ledare. Furstarna voro tvungna att lyda och att deltaga i korstågen. Juridiskt befästes p. genom »Decretum Gratiani» (omkr. 1140), där de pseudoisidoriska dekretalernas grundsatser utvecklades. Investiturstriden löstes genom en kompromiss (konkordatet i Worms 1122), men kampen mellan sacerdotium och imperium fortsatte och nådde en höjdpunkt under påven Alexander III och kejsar Fredrik Barbarossa. Det medeltida p. framstod i all sin makt under Innocentius III. Kätterska rörelser, delvis i samband med korstågens misslyckande och inflytelser från orienten, varslade dock om begynnelsen av ett nytt tidsskede. Under den senare medeltiden framträdde i de olika länderna ett nationellt uppvaknande med ökad furstemakt. I England begränsades kyrkoabsolutismen och i Tyskland återupprättades kejsardömets hegemoni (1338). Starkast voro dessa strävanden i Frankrike under Filip IV den skönes tid. Bonifacius VIII reagerade mot den nationella kungamakten med bullan »Unam sanctam» 1302, där han radikalt förnyade p:s krav på världs- 240