herravälde. Hans efterträdare Clemens V var tvungen att bosätta sig i Avignon och de följande påvarna blevo helt beroende av Frankrike (påvarnas babyloniska fångenskap 1309—77). I Avignon genomfördes p:s centralisation genom införandet av en modern förvaltningsorganisation och finansreformer. 1378 valdes till påvar en italienare, som stannade i Rom, och en fransman, som bosatte sig i Avignon. Bägge gjorde anspråk på maktfullkomlighet och Europa uppdelades i tvenne obedienser. För att bilägga den sålunda uppkomna påveschismen, sökte man räddningen i ett allmänt konsilium. Samtidigt utgestaltades ett nytt kyrkobegrepp (jfr Påve). Ett antal kardinaler, tillhörande båda obedienserna, utskrevo konsilieti Pisa (1409). Där avsattes de tvenne påvarna och valdes en tredje, men schismen lyckades man ej avlägsna. Mötet i Konstanz (1415—18). sammankallades, på initiativ av konung Sigismund, av Johannes XXIII och där proklamerades, att konsiliet omedelbart har sin makt från Kristus och att även påven är förpliktad att lyda detsamma. Martin V blev påve och schismen bilades. Baselkonsiliet (1431—49) arbetade i början icke utan framgång, men flyttades av Eugenius IV till Ferrara och avslutades i Florens. Man träffade en överenskommelse med österländska kyrkan, som likväl blev utan praktisk betydelse, och betonade på nytt starkt papalismens grundsatser. P. ingick förmånliga konkordat med olika stater. Renässanspåvarna, bland vilka må nämnas Nikolaus V, Julius II och mediceerna Leo X och Clemens VII, gjorde Rom till konstens och vetenskapens centrum. Samtidigt ökade Kyrkostatens* betydelse och utvecklades kurians finansväsen. Påvarna gynnade folkfromheten och kätterska rörelser förföljdes (Savonarola). Under 1500-talets senare hälft stärktes p:s ställning genom jesuiterna, som av sina medlemmar särskilt krävde lydnad mot påven (jfr Jesuiterordenen). På mötet i Trient, som sammankallats genom Karl V:s påtryckning, övergavs konsiliarismen slutgiltigt och man återvände till högmedelti- 241 PÅVEDÖME dens rådgivande synoder med påvens beslutanderätt. Konsiliet avgränsade sig definitivt från protestantismen och utgjorde bakgrunden till den s. k. motreformatioņen (jfr Kontrareformationen). I denna mäktiga katolska reformrörelse samarbetade p. med jesuiterna och de katolska furstarna. Den fromme och stränge Pius V genomförde med kraft tridentinska mötets program. Från 1600-talets början försvårades p:s ställning i många hänseenden. Paul V upptog striden mot den moderna staten (Venedig) och bekämpade de första ansatserna till den moderna vetenskapen. 1622 upprättades det stora missionskollegiet, Congregatio de propaganda fide. Särskilt stora blevo svårigheterna i Frankrike, där jansenismen* och gallikanismen* framträdde. Då upplysningsidéerna under 1700-talet gjorde sig gällande även i de katolska länderna, genomgick p. en stor kris. Kritiken riktade sig särskilt mot jesuiterna, som nästan helt behärskade kyrkan. Den humanistiskt orienterade Benedictus XIV sökte åstadkomma en reform av jesuitorden. På grund av ordens omedgörlighet och de katolska regeringarnas påtryckningar blev Clemens XIV 1773 tvungen att upphäva densamma. I stora svårigheter råkade p. under franska revolutionen. Pius VI vägrade att godkänna besluten av år 1789 och det kom till en öppen brytning mellan p. och franska republiken. Påven fängslades och dog 1799 i fransk fångenskap. Pius VII ingick 1801 ettkonkordat med Napoleon men blev snart tvungen att göra för kyrkan förödmjukande eftergifter. Restaurationen, romantiken och ultramontanismen* (Joseph de Maistre, Lamennais) åstadkommo i början av 1800-talet ett nytt uppsving för p. Jesuitorden återupprättades 1814 och klosterväsendet upplevde en renässans. Liberala strävanden i början av Pius IX:s pontifikat voro av övergående art. Denne intog snart en helt annan ställning och proklamerade 1854 dogmen om Marias obefläckade avlelse samt fördömde sin samtids främsta villfarelser i den till encyklikan »Quanta cura» fogade förteckningen » Syllabus» 1864. Slutsegern vann den påvliga absolutismen genom Vatikankon- 242