RAS OCH RELIGION kirkesamfunn og kristelige organisasjoner. Litt.: A. Klaeboe, Dette er Norsk rikskringkasting (Oslo 1954; s. 58—60). S. L—e RAS OCH RELIGION. Rasideologien såsom »det tjugonde ärhundradets myt» (A. Rosenberg) kan ledas tillbaka till två år 1855 utgivna franska skrifter, den ena av J. A. de Gobineau, den andra av Ernest Renahn. I sitt arbete om de semitiska språkens historia gör den senare gällande att semiterna är en lägre ras, av naturen predisponerad för intolerant monoteism, i vilken all mytologi och nyansrikedom saknas; medan den förre i sin »Essai sur l'inégalité des races humaines» ställer emot varandra kulturskapande härskarraser, eller arierna, och kulturförstörande slavraser, främst judarna, som förutsättes vara en särskild »ras». Den lättfattliga tesen blir sedan temat hos H. Stewart Chamberlain (1855—1927). Dennes »Grundlagen des neunzehnten Jahrhunderts» (1899) blev för A. Hitler och A. Rosenberg grundläggande. Enligt Chamberlain är juden materialistisk och oförmögen till varje högre form av religion. Jesus såsom född i Galiléen var icke jude. Den tyska rasmystiken på 1920- och 30-talen utvecklade detta tema med olika variationer. Motsättningen indogermanskt eller ariskt contra semitiskt är den självklara förutsättningen. Men en lika självklar förutsättning, som icke behöver bevisas, är för L.Schemann (1852—1938) och H. F. K. Günther tesen att religionerna, i likhet med konst, vetenskap och språk, är betingade av rasen och skapade av denna. Uppmärksammad blev tesen i den utformning den fick hos J. W. Hauer, själv tidigare Indiamissionär. Hans »Deutsche Gottschau » 1935, hävdar att ras och tro intimt hör samman. Utifrån liknande utgångspunkter gör asiatisk och afrikansk nationalism vid 1900-talets mitt gällande gentemot kristen mission att »varje sann burmes är buddhist», en »äkta japan är shintoist», »varje rätt kikuyu är animist» o.s.v. Oppositionen mot den tyska rasideologien kom från de evangeliska och katolska kyrkorna. Karl Barths »Theol. Existenz heute» 255 1934, hävdade att en kyrka som utesluter judiska kristna eller behandlar dem som andra rangens kristna därmed upphör att vara en kristen kyrka. Bekännelsekyrkorna i Tyskland, Holland och annorstädes förde modigt kampen vidare. Pius XI:s encyklika »Mit brennender Sorge» 1937, brännmärkte raslärorna som en pseudoreligion. Ärftlighetsforskningens nuvarande position i rasfrågan. Den förvirrade nazistiska rasmystiken har i den aktuella situationen grundligt komprometterat själva begreppet »ras», vilket — lika grundligt — framgår av den diskussion som på Unescos initiativ förts i frågan under 1950-talets första år. Ett antal ledande naturvetenskapsmän i skilda länder enade sig om en »Förklaring om ras och rasskillnader», utgiven med Unescos särskilda imprimatur. Där heter det bl.a.: »I sin antropologiska innebörd borde ordet ras’ förbehällas de grupper av människosläktet som utmärkes av väl utvecklade och ärftliga fysiska avvikelser från andra grupper.» De kulturella dragen hos sådana grupper har enligt Förklaringen intet påtagligt samband med rasdragen. Unesco-deklarationens första tes är: »Vetenskapsmännen är allmänt ense om att alla nu levande människor tillhör en enda art, homo sapiens, och har ett gemensamt ursprung». Vissa forskare har kritiserat Unescodeklarationen. Så t. ex. den engelske eugenikern L. S. Penrose, som menar att användningen av termen »ras» helt och hållet måste upphöra. Även i missionsdiskussionen gjorde sig rassynpunkter tidigare gällande. Art. »Rasse u. Religion» i uppslagsverket Religion in Gesch. u. Gegenwart, 1 ed. 1913, ägnar sig åt förutsägelser om den »svarta rasens» möjligheter i religiöst avseende. Resonemanget kan nämnas här som ett exempel på gängse åskådning vid ifrågavarande tid: Det ligger i negerns väsen att han saknar sedlig viljestyrka, heter det. Han kan visserligen tillägna sig yttre färdigheter och har »en viss naturlig talförhet, slughet o. beräkning». Däremot saknar han »det egentligt avgörande anlaget, förmägan till sedligt-religiös självbesinning». Desto bättre förhåller det 256