RASJONALISME med messiansk ideologi, som gör den svarte sektprofeten till en afrikansk Sankte Per vid himlens port, med funktion att åstadkomma en inverterad segregation i himlen: dit får inga vita komma och av de svarta endast sådana som under jordevandringen avvisat de vitas missioner. Antalet afrikanska sektkyrkor i Sydafrika är över 1.300, och medlemsantalet över en mill. Ekumenisk deklaration i rasfrågan. Internationella Missionsrådet* och Kyrkornas Världsråd har ägnat rasfräågan ett speciellt intresse, kulminerande i Evanston-resolutionen 1954. Resolutionen uttrycker »övertygelsen att all slags segregation baserad på folk- eller rasmotsättningar är emot evangeliet och oförenlig med såväl den kristna läran om människan som kyrkans väsen». För nordisk publik kan det tilläggas att detta uttalande icke är riktat bara till Sydafrika eller till sydstaterna. Det gäller alla. På ett trångt litet jordklot med snabbt ökande världsbefolkning och med ständigt intensifierade internationella kontakter blir rasfrågan alltmera en global ödesfråga. Litt. utöver den i art angivna: En praktisk bibliografisk utgångspunkt ger litteraturanvisningar i Bordssamtal i rasfrågan (Verdandi skriftserie 3, Sthm 1955); E. Briem, Antisemitismen genom tiderna, (Sthm 1940); M.J. Herskovits, The myth of the Negro past (New York—London 1941); G. Myrdal, An American dilemma (New York— London 1944; ett bestående standardverk om negerfrågan, också ur metodologisk synpunkt synnerligen givande); Unesco-serien The race question in modern science: 7 häften av olika förf., (Paris 1951—52), samt följ. i Unesco-serien The race question and modern thought: Y. M. J. Congar, The Catholic Church and the race question (Paris 1953); W. A. Vissert Hooft, The ecumenical movement and the race problem (Paris 1954); L. Roth, Jewish thought as a factor in civilization (1954). I övrigt se K. Leese, Rasse, Religion, Ethos (Gotha 1934); Chr. M. Schröder, Rasse und Religion (München 1937); J. H. Oldham, Christianity and the race problem (New York 1926; ett för sin tid grundläggande arbete); B. Sundkler, Bantu prophets in South Africa (London 1948); Ben J. Marais, Colour, unsolved problem of the West (Pretoria 1952; av en ledande afrikaans teologie professor. Behandlar dock inte rasfrågan i Sydafrika, utan 259 något som i Sydafrika är mindre kontroversiellt och brännbart, nämligen rasfrågan i Nord- och Sydamerika). B. S. RASJONALISME kalles tankeretninger som regner med at virkeligheten er konform med den menneskelige fornuft*, ratio, og kan erkjennes ved tankens midler (begrep, slutning, prinsipp, idé). Mot. r. står retninger som fremhever fenomenenes uavledbarhet og ubevislighet, det »tilfeldige», som bare er tilgjengelig for ytre eller indre erfaring (empirisme*, intuisjonisme) eller — religiøst — gjennom åpenbaring. R.s ytterste motsetning er irrasjonalismen med dens forkjærlighet for det uforklarlige, det logisk motsigelsesfulle eller endog absurde. Dog kan r. gi plass for det overrasjonale og det irrasjonale, enten ved presis avgrensning av fornuftens kompetanse (skolastikken) eller ved i all stillhet å sverme for det mysteriøse (opplysningstidens dragning mot hemmelige selskaper, kabbala osv.). Den r. som ble en stormakt i europeisk åndsliv, har dype røtter i antikk og middelalder, men har mer og mer fjernet seg fra sitt utspring. Grekernes prinsipielle r., slik den er klassisk uttrykt i Platons* idealisme*, forutsetter en ontologisk motsetning mellom overflatefenomenene som »ikke-værende» og tingenes vesen som det »i sannhet værende». Det i sannhet værende erkjennes av fornuften. Derfor gjør r. front både mot materialisme* og empirisme*. Skolastikkens*“ standpunkt er ikke r. i den forstand at den gjør fornuften prinsipielt uavhengig av enhver empiri. Men mellom fornuftens almenbegreper og tingenes vesen består det en apriorisk konformitet (»realisme»). Derfor kunne fornuften få utstrakte fullmakter på religiøst område, om enn i skarp avgrensning mot åpenbaring og autoritet. Anselm forutsatte troen, men søkte å bevise dens nødvendighet gjennom rasjonal argumentasjon. Thomas ga fornuften en selvstendigere, om enn forberedende funksjon ved bestemmelsen av troens almene grunnsannheter. Dermed anslo han temaet for det aller meste av den senere r. i teologien: r. som apologetikk*. Dette temaet tok den lutherske orto- 260