ska kyrkans historia 2, utg. av Hj. Holmquist— H. Pleijel (Sthm 1941). P. G.L. RELIGION. Rent språkligt härledes ordet r. av Cicero från religere — relegere, noggrant iakttaga (De nat. deor. II, 28), jfr motsatsen: negligere, icke iakttaga, slarva, negligera. Den kristne retorn Lactantius förknippar däremot r. med religare, binda, d. v. s. människorna äro »med detta fromhetens band knutna och bundna vid Gud» (Div. instit. IV, 28). I det förra fallet är det romaren, som i anslutning till ett framträdande yttre drag i den egna r. karaktäriserar all r. såsom observans, i det senare fallet den kristne, som från sin ståndpunkt uppfattar gudsförhållandet såsom r:s särmärke. Redan dessa härledningar, som ändå var och en gå tillbaka på en i tid och rum bestämd religionsform, klargöra svårigheten att definiera r. Dels har denna redan i sin enskilda utgestaltning så många olika uttrycksformer, dels kan den betraktas såsom en rent subjektiv-empirisk resp. objektivmetafysisk företeelse eller såsom ett relationsförhållande mellan människan och det religiösa objektet. Varje definition bygger därför på mer eller mindre medvetna religionsfilosofiska och tidsbetingade förutsättningar. Ännu svårare blir det att finna en allmängiltig formel, som rymmer det väsentliga i all r. De senaste 200 årens diskussion av r:s väsen utgår egentligen från upplysningstidens utformning av den gamla teorien om en naturlig r. eller vissa medfödda religiösa idéer. I motsats härtill står romantikens betoning av det irrationella draget i r. och av varje r:s särart. För Schleiermacher blir sålunda r. en känsla av absolut beroende. Den moderna religionsvetenskapens »fader», Max Müller, vilkens naturmytologiska teori numera vanligen förväxlas med hans uppfattning om r., säger om den sistnämnda, »att det ifrån början i varje människohjärta fanns en känsla, som vi må kalla svaghet, avhängighet, otillfredsställelse, eller vadhelst vi vilja, men som vi dock lika så litet kunn förklara som känslan av hunger och törst hos ett nyfött barn». Max Müller företräder alltså här romantikens uppfatt- 273 RELIGION ning (Inledn. till den jämf. religionsvetenskapen, Sthm 1874, s. 181). Det utgående 1800-talets religionsetnologiska minimidefinitioner av r. som en tro på andliga varelser, resp. personliga och opersonliga krafter eller högsta väsen, jämte den idealistiska filosofiens religiösa apriori och religionspsykologiens religiösa anlag äro den bakgrund, mot vilken såväl R. Otto som N. Söderblom* utforma sin syn på r. såsom präglad av det heliga*. Söderblom, som kritiserar teorien om en naturlig religion, återfinner en ny, gemensam enhet i det irrationella. Detta kan likvisst »aldrig lösgöras från den sakrala inrättningens eller den historiska fromhetstypens konkreta gestaltning» (Naturlig religion och religionshist., Sthm 1914, s. 66). Den svårighet, som det innebär att grunda, resp. tillämpa en allmän religionsdefinition på en konkret och säregen religionsform, kommer fram i detta citat. Otto-lärjungen G. Mensching fasthåller dock vid en liknande bestämning av r. (Vergleich. Rel:swiss. 2 ed. Heidelberg 1949, s. 18 f.). Även J. Wach söker hävda vad han kallar »universals in religion». Dit hör: 1) den religiösa erfarenheten* med dess fyra kännetecken, 2) denna erfarenhets benägenhet att söka sig uttrycksformer, vilka ensamma, i motsats till erfarenheten själv, kunna bli föremål för direkt observation och studium, 3) uttrycksformernas häpnadsväckande strukturella likhet, vare sig det gäller det teoretiska, praktiska eller sociala området, beträffande vilkas inbördes prioritet intet kan utsägas (Types of religious experience, London 1951, s. 30 ff.). Den rumänske, jämförande religionsforskaren M. Éliade utgår likaledes från det heliga, som manifesterar sig i otaliga former (»hierofanier») i bestämda livssituationer (Traité d'histoire des religions, Paris 1953, s. 15 ff.). I en rad anglosaxiska arbeten om r., vilka äro mera religionsfilosofiskt orienterade, återkommer i skiftande utformning trots obenägenheten mot religionsdefinitioner den tesen, att förnimmelsen av det heliga utgör r:s särmärke. Oppositionen mot denna hävdvunna upp- 274