RELIGIONSFENOMENOLOGI fattning kommer från två vitt skilda håll: den dialektiska teologien och kulturantropologien (etnologien). Den förra drager en oöverstiglig gräns mellan övriga religioner och kristendomen i dess rena och ursprungliga gestalt. R. är i motsats till Guds uppenbarade Ord en människoandens skapelse. Denna värdering utsträckes också till historiska former av kristendomen. Att söka efter ett allmänt begrepp eller en gemensam upplevelse, som uttömmer r:s väsen, innebär, att man hemfaller åt upplysningens rationella teori om naturlig* r. och den därmed besläktade, idealistiska filosofien. Därmed förlorar också r. sin avgörelsekaraktär. Framför allt amerikanska kulturantropologer fastslå i sin tur rent deskriptivt-statistiskt, att alla r. hos folk i primitivare livsvillkor uppvisa animistiska och magiska element men även religiöst begåvade individer och mytbildning, ett fåtal däremot en utbildad teologi. I alla dylika r. utföras riter under dans och sång, den religiösa åskådningen präglar den konstnärliga symboliken i skulptur, byggnader och målarkonst, och överallt finnas slutligen schamaner eller präster. En definition av r. i enbart denna miljö bör alltså taga hänsyn till alla dessa faktorer liksom till följande omständigheter: såväl polyteism som ren monoteism förekomma endast sporadiskt, medan både tron på ett högsta väsen eller en höggud (se Höggudstro), som står över andra övernaturliga gestalter, och animatismen eller makttron ha en vidsträckt ehuru icke universell spridning. Icke heller är r., såsom ofta hävdas, naturnödvändigt konservativ. Just Amerikas religiösa historia vittnar om motsatsen både beträffande indianer och vita. Den vetenskapliga uppgiften blir alltså att undersöka varje särskild r:s funktion i en given kultursituation och att framgeneralisera olika typer av dylika situationer, som antingen befrämja religiös konservatism eller nybildning (M. Jacobs—B. J. Stern, General anthropology, 2 ed. New York 1952; kap. 10). I sin betoning av den konkreta, historiska situationen och i den religionssociologiska orienteringen i motsats till den religionsfenomenologiska och religionspsykologiska mö- 275 tas sålunda barthianen och kulturantropologen, liksom båda kunnat förenas i en person (se Naturfolkens religioner). Litt.: (utom den i texten angivna): N. Micklem, Religion (Oxford 1950); J. H. Badley, Form and spirit. A study in religion (London 1951); J.R. Everett, Religion in human experience (London 1952); W. Holsten, Das Kerygma und der Mensch, Einführung in die Religions- und Missionswissenschaft (München 1953); E. Ehnmark, Världsreligionerna (Sthm 1955). C.-M. E. RELIGIONSFENOMENOLOGI är det deskriptiva, systematiserande och jämförande studiet av de religiösa företeelserna i deras egenart, vare sig desamma utgöras av ett helt religiöst komplex, såsom en särskild religion, eller av typiska religiösa uttrycksformer, såsom bön och offer. Uppgiften har fattats på olika sätt under r:s historia, som börjar med ett längre avsnitt i P. D. Chantepie de la Saussayes »Lehrbuch der Religionsgeschichte» i dess första upplaga från 1887. Alla r:s huvudbegrepp och en rad synpunkter, som med nyupptäckarens iver bruka framföras i helt moderna handböcker i ämnet, finnas i själva verket redan hos Chantepie. Denne hävdar sålunda, att den religiösa upplevelsen är kultens och lärans förutsättning, utan att därför prioritetsfrågan kan lösas. Det ålderdomligaste materialet gäller kult och sed, läran möter oss i yngre dokument, medan upplevelsen kan studeras i samtiden. Den levande guden, av vilkens väsen allt gudomligt är delaktigt, står bakom all dyrkan, som kan studeras med hänsyn till kultobjekten (idoler, heliga stenar, träd, djur, himlakroppar, element, människor och gudar), arten av dyrkan (offer, bön och andra religiösa handlingar, såsom musik och dans, processioner och pilgrimsfärder, fasta, reningar och vigningar), heliga platser, tider och personer, kultgemenskapen och de skilda slagen av religiösa skrifter. Så följer en rikt differentierad framställning av mytologien och en analys av skilda slag av religiösa lärosystem och religionens förhållande till moral och konst. De filosofiska förutsättningar, som här och var skymta i Chantepies system, trots att detta uppställts i opposition mot då gäng- 276